Barnlöshet i fokus

Ofrivillg barnlöshet är inget som det brukar pratas särskilt mycket om, många som håller på med IVF-behandlingar, funderar på adoption etc lider i det tysta och inom politiken hör man det sällan nämnas trots att det finns en hel del att diskutera i ämnet. Men när det nu händer så händer allt på en gång.

För nån månad sedan körde Sydsvenskan en serie om ofrivillig barnlöshet och jag har förstått att det funnits liknande artikelserier i andra tidningar ungefär samtidigt. Så igår startade "Barn till varje pris?" på SVT och om ca en vecka börjar "Drömmen om ett barn" på TV3, båda om samma ämne. Jag tycker det är jättebra! De som lever med detta behöver få veta att det finns många, många andra i samma situation och kanske blir det också lite mindre "tabu" att prata om. Förhoppningsvis tittar också många som inte är drabbade och får lite mer förståelse för dem som är det.

Själv satt jag i soffan med Oskar sovandes i famnen och jag kramade honom lite extra flera gånger när minnena välde upp. Starkaste minnena kom vid sekvensen där en tjej satt och väntade på samtal från sin läkare angående hur hennes ägg klarat befruktningen. Att vänta på ett sådant samtal är ren och skär tortyr, att sedan få beskedet att inga ägg överlevt är något jag önskar att ingen människa skulle behöva uppleva. En tankeställare fick även jag när de intervjuade en man som ville ha barn, men som var ensamstående. Även om man som ensamstående kvinna i Sverige inte får insemineras så finns ju möjligheten ändå om man beger sig utomlands, tex till Danmark. För en man i samma sits är situationen såklart än mer hopplös.

Man fick också se en diskussion mellan en psykolog, ordföranden för föreningen Barnlängtan och en kvinna som inte ville ha barn. Det var ganska intressant och frågan om hur IVF behandlingar ska finansieras kom upp. Det är en stor och svår fråga såklart, det enda jag tycker känns helt självklart är att samma regler ska gälla oavsett var man bor i landet. Fast jag själv längtat efter barn i ca 20 års tid så förstår jag att alla inte känner så och jag tar inte för givet att alla vill. Men jag reagerade på en del saker "den frivilligt barnlösa kvinnan" sa i diskussionen. Hon tyckte inte att behandlingar skulle sponsras för att alla par som gör behandlingarna inte verkligen längtar efter barn utan bara vill ha barn för att det "ska" vara så. Nu kan jag såklart inte tala för alla men jag är tämligen säker på att ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig in i IVF-cirkusen utan att verkligen vilja och längta. Det tär så pass mycket på en, pyskiskt, fysiskt (kvinnan) som par etc så jag har svårt att tro att det är något man orkar med om man inte verkligen brinner för det. Det är svårt nog att orka med även om man gör det.

Jag hoppas som sagt att frågan kommer att diskuteras mer, och även att man utreder möjligheterna till behandling och hur mycket man ska få betalt och när man ska börja stå för det hela själv. Jag funderar mycket på det här till och från och jag ska inte säga att jag vet tvärsäkert vad jag tycker är rätt och fel. Men faktum är ju att Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom, som man dessutom inte gjort något för att själv orsaka. Då borde man också ha rätt till behandling kan jag tycka. Om man tex kör rattfull, krockar och orsakar sig själv svåra skador är det ingen tvekan om att man ska få behandling gratis. Om man röker som en bortsbindare och som följd får lungcancer ska man självklart inte betala för sin behandling. Om man sysslar med någon idrott med hög skadebenägenhet och gång på gång blir drabbad så är det ingen som förväntar sig att man ska hala upp plånboken. Men om man har dåliga spermier eller trånga äggledare då får du begränsad hjälp. Nej, det går inte att likställa helt och hållet såklart, jag bara spånar och sår lite tankefrön.

Nu ska jag gå ner till mina pojkar och återigen tacka min lyckliga stjärna för att vi har fått Oskar och inte behöver utsätta oss för fler behandlingar eller läsa på mer om adoption!