Det känns som att vi försökt hantera detta på alla tänkbara sätt. Ignorera, hoppas, våndas...
Oundvikligen går tankarna till finalen på Stadion 2016 mot Häcken. Det var då min rädsla för jinx växte sig onaturligt stark, helt mot mitt egentligen väldigt logiska sinnelag. För där och då gjorde jag det jag nästan aldrig gör: Vid nån tidpunkt tog jag ut det i förskott. Jag var övertygad om att vi skulle ta hem det. Att jag äntligen skulle få uppleva ett cupguld igen. Men vi vet ju alla hur det gick efter allt kastande mellan hopp och förtvivlan.
Nu är vi i final igen. Jag ska inte sticka under stol med att jag blev grymt besviken av lottningen. För alla MFF:ares skull men av rent egoistiska skäl mycket för min skull.
Vi hade pratat om att åka upp tillsammans maken och jag och ha en "weekend" i huvudstan. Men jag tvekar lite när det gäller att blanda ihop mitt "MFF-jag" med mitt "hustru-jag". Och OM, jag säger bara OM vi ÄNTLIGEN skulle ta hem guldet vill jag fira med min MFF-familj. Och det är min make måttligt intresserad av. Men samtidigt: Ett långt dygn med tågresa, fest, match, förhoppningsvis fest och så tågresa hem - jag är rädd att det är mer än vad jag fixar i dagsläget. (Och ja, såklart samma läge vid en eventuell förlust). Men samtidigt, att inte vara på plats OM vi skulle ta det första guldet sedan 1989 känns ju också helt otänkbart.
Istället för att vara peppande och inspirerande med cupfinal känns det just precis nu vara jobbigt. Det är skrämmande så mycket ens hjärna och ork påverkas av utmattningssyndrom. Och jag kan ännu en gång konstatera att även om jag inte är sjukskriven längre så är jag inte frisk än.
Jag hoppas att en natts sömn ska få mig att landa i vad jag ska göra. Och oavsett vad jag landar i för mig:
Guldet ska him till Malmö igen!
