Hipphipphurra!

För precis 4 år sedan hade jag nyss kommit tillbaks till vårt lilla rum på BB och försökte greppa att denna lilla ljuvliga varelse äntligen fanns hos oss och att vi nu var en liten familj på 3 istället för två.

Nu sitter jag här och försöker förstå att vi faktiskt har firat Oskar 4-årsdag. Den store lille knodden har blivit 4 år. Så fort det går, så mycket som har hänt och så stor han verkar plötsligt!

Min fine lille karl med så mycket vilja, så mycket känslor och så mycket finurlighet och glimt i ögat att det skulle räcka till ett helt kompani.

Favoritämnet fortsätter...

När vi kom ner till frukosten tidigt på fredagsmorgonen såg det ut som om ett gäng hungriga lejon gått genom den. Eller två busslaster med turister från Kina... De var många och de verkade ha laddat för en lång dag.

Hela buffén var i det närmaste länsad! Och då överdriver jag inte. Allt bröd var slut, allt pålägg utom lite marmelad och brie likaså, all frukt, alla grönsaker... Man kan tycka att om man som hotell har bussgrupper inne så kan man kolla upp och planera lite efter när de ska ge sig iväg. Men det kunde ju knappast den stackars frukostpersonalen hjälpa. Oj vad dom fick slita!

Där var en kille som fick sköta i stort sett all påfyllning av buffén själv och varje gång han kom ut med något hoppade arga människor på honom om att nåt annat var slut. Han svarade varje gång med ett leende, försäkrade att allt skulle fyllas på snart och fortsatte skynda fram- och tillbaks. Vi hade ju semester och ingen brådska, vi tog det rätt lugnt och avvaktade att buffén fylldes på efter hand. När det mesta började komma på plats träffade jag på frukostkillen som jag tror heter Sherif vid pannkakorna. Jag log och frågade honom på min finaste danska om det varit en lite hektisk morgon. Jo, pustade han och log tillbaks, vi har 250 gäster i natt och det känns som alla redan varit här. Men vi försöker fixa det. Jag sa till honom att jag vet hur det kan vara när alla kommer på en gång efter många år på hotell, och att jag och familjen tog det lugnt. Han tackade så mycket och gick med raska steg ut i köket igen för att fylla på ytterligare något.

Nästa morgon gick vi ner lite senare men lyckades ändå på nån vänster tajma in bussgrupperna och återigen var det mesta slut. Även den här dagen var Sherif där med sina raska fötter, sitt tålamod och vänliga leende. Även den här dagen var gäster otrevliga och skällde på honom för att saker var slut och även den här dagen svarade han varje gäst med ett vänligt ord och ett leende. Och även den här dagen möttes vi vid buffén. Likadant idag frågade jag? Ja det är det sa han. Han tittade oroligt på ett par fat bredvid mig som var tomma och sa att han lovade att de snart skulle se till att det var påfyllt. Jag sa till honom: För vår del ska du inte stressa. Jag ser att du bara har två armar och ben precis som jag, du kan inte jobba snabbare än du gör. Jag har semester och har inte bråttom. Han tackade, sken upp och sa: Jag kommer snart att fylla på dom små yoghurt-glasen, jag kommer snart.

Jag hade sett att det fanns små glas med nåt som liknade smoothies och yoghurt/mysli/honung men hade inte provat det. Men tydligen hade Sherif fått för sig att vi frågat efter dem för plötsligt, när buffén var påfylld stod han vid vårt bord med en bricka med två yoghurtglas. Han pratade och skojade med Oskar och sa till honom att du får ingen sån här, du ska få en överraskning. Snart var han tillbaks med en liten godisstång till Oskar. Sen gick han runt till alla bord, frågade alla gäster om allt var okej och om det var något de saknade, även de gäster som betett sig mindre trevligt mot honom.

Den här killen borde få spendera en dag eller två eller fler med sin kollega i receptionen och lära henne ett och annat om hur man tillhandahåller god service även när man är under stress och inte ges rätt förutsättningar.

Favoritämne :-)

När jag nu inte skrivit på länge är det väl knappast förvånande att det här inlägget kommer att handla om något jag ofta skriver om. Vad kan det då bli? MFF? Nja, det är ju speluppehåll och silly season försöker jag att undvika att läsa för mycket om - det gör mig bara nervös. Oskar? Nej, det kommer säkert inlägg inom kort som inkluderar honom, tänkte lägga ut lite bilder från vår minisemester, men det blir en annan kväll. Återstår då: Service. Detta lilla ord som rör upp så mycket känslor hos mig och som kan vara så lätt men (uppenbarligen) också väldigt svårt.

Vi passade på att åka på en liten minisemester nu till midsommar. Det bar av till Danmark och boende hade vi bokat på First Hotel Marina, beläget i Vedbaek mellan Helsingör och Köpenhamn. Vi åkte båten Helsingborg - Helsingör, strosade lite i den väldigt mysiga lilla staden och körde sen till Vedbaek för att bara ta det lugnt och mysa tillsammans. Vi kom fram strax efter klockan 13, dvs innan utcheckningstid på de flesta hotell men ändå ett bra tag efter utcheckning. Eftersom det dessutom var en vardag då de flesta checkar ut tidigare hoppades vi på att kanske få checka in men egentligen ville vi bara få parkera och eventuellt ställa ni bagage och sen gå ut och äta en god lunch.

Jag gick fram till disken, med alla papper i god ordning, log vänligt mot receptionisten och sa: "Hej, vi har ett rum bokat till ikväll". Min tanke var att också säga att vi tänkte se om vi kunde sätta ifrån oss väskorna och parkera men det hann jag inte. Tjejen bakom disken tittade på mig som om jag var från en annan planet, sträckte fram handen och tryckte lite på bekräftelsen jag höll i handen för att markera att hon inte tänkte ta den och sa: "Vår incheckning är faktiskt inte förrän klockan tre". Jag blev alldeles paff och när jag inte fann mig snabbt nog för att säga något fortsatte hon, tittandes på sin klocka: "Folk har faktiskt alldeles nyss checkat ut". Jag fick ur mig, i inte så vänlig ton är jag rädd, att vi inte bett om att få checka in utan ville bekräfta att vi ankommit och få parkera. Hon tog då emot mina papper och sa att hon kunde ju kanske kolla och i alla fall göra en notering om att vi var där. Fast hon hade faktiskt ett telefonsamtal som väntade. Jag bet ihop och svarade med ett väldigt ansträngt leende att hon gärna fick ta det samtalet först så att hon kunde hjälpa oss sen.

Men nej, hon ville se till att bli av med mig först. Hon märkte ju att jag inte var särskilt nöjd, och fortsatte (jag antar i nåt tafatt försök att förklara att det inte var hennes fel utan mitt?) med att säga: "Vi är faktiskt inte vana vid att folk dyker upp så här tidigt!" Tidigt? Jag vet inte hur många gånger jag haft folk som ankommit tidigt på morgonen som inte bara har förväntat sig utan krävt att få checka in, flera timmar innan utcheckningstid. och de har ändå alltid, även om de inte fått som de ville, fått ett leende och ett välkommen. Jag kunde inte låta bli att markera och sa till henne att på mina 11 år i reception har jag aldrig välkomnat en gäst såhär. Hon tittade helt oförstående på mig och förstod inte vad jag menade. Till slut fick vi en biljett till parkeringen och ett erbjudande om att sitta i loungen och vänta på incheckning.

Vi kände oss inte så väldigt lockade av det utan gick ut på en promenad och lunch. Vi kom tillbaks en stund innan klockan tre och för att inte bli upprörd ännu en gång lät jag bli att gå till disken och kolla om rummet var klart, istället satte vi oss i baren bredvid receptionen och tog varsin öl och O fick en juice. När vi var mindre än halvklara kommer receptionisten fram: "Nu kan ni checka in". Tack sa jag, då vet vi. Hon stod kvar vid bordet och väntade och visade även med handen mot receptionen. Jag fick förklara att vi gärna ville checka in men att vi ville få avsluta vår drink som vi köpt medan vi väntade. När jag sen checkade in var receptionisten noga att påpeka att städet minsann hade skyndat på allt vad de orkade för att vi skulle få vårt rum klart! Det var klart en dryg kvart innan garanterad incheckningstid... Jag kanske är överkänslig men sånt här gör mig så himla trött - kan man inte hantera service så ska man inte välja ett serviceyrke!

På hotellet fanns dock också exempel på personal med alldeles lysande servicekänsla - men det berättar jag om imorgon, nu är det dags att sova.