fredag 9 januari 2015

Skönt med bra vårdcentral

Många klagar på vården i Sverige. På många ställen är det svårt att få tid, läkarna är stressade, man får inte rätt hjälp osv. Därför är jag så himla tacksam att vi tillhör en så bra vårdcentral: Kärråkra i Eslöv!

Vi har aldrig haft problem att få tid och då var ju ändå Henry stamgäst en period med knä, rygg, hjärta o hälsena. Och väl där så får man bra bemötande och hjälp.

Idag var inget undantag. Jag ringde vid 8.30 och fick tid 11.30 för att få hjälp med mina sömnproblem. Träffade en bra läkare som var noggrann, verkligen lyssnade och som inte bara skrev ut medicin utan bokade upp tid för uppföljning. Precis som det ska vara. Skönt!

onsdag 7 januari 2015

Väntan över?

Om man ska tro det man läser på Twitter verkar det nu som att den nästan outhärdliga väntan är över. Enligt bl a Kvp så stämmer ett av de få rykten som kommit ut på sistone: Halsti ska ha skrivit på för DC United i MLS. Usch och fy och blä och FAN vad ledsen jag är! Helt ärligt är det nog den spelarförlust från MFF som påverkat mig allra mest även om jag haft stora himmelsblå favoriter även tidigare.

Jag vet, det är inte vettigt att fästa sig för mycket vid specifika spelare. Inte så som fotbollen ser ut idag där spelare sällan blir kvar i klubbar så länge som Markus Halsti redan varit i MFF. Men det hjälps inte. Jag har svårt för det där att hålla distans, vilket knappast kan ha undgått någon som följt mig på sociala medier den senaste tiden. Passion och engagemang är ju det som driver mig som supporter och det gäller såväl laget som spelarna i klubben.

Mina favoritspelare genom åren har sällan varit de mest uppenbara, stjärnorna. Självklart handlar det om spelare som är bra och viktiga för laget men jag faller sällan för dom som får alla rubriker och som ofta befinner sig i rampljuset. Nej, in i mitt MFF-hjärta gräver sig oftare kämparna, dom som visar hjärta, som är ödmjuka, som gör sitt enormt viktiga jobb i det tysta, sätter laget framför sig själva och som tar sig igenom motgångar och kommer starkare ur dom. Jag älskar att se spelare som varit långt ute i kylan få revansch och vinna supportrarnas kärlek. Är det någon som verkligen personifierar detta så är det väl Markus "sämpa" Halsti, en spelare jag gillat och försvarat även under tiden när han var så långt in i frysboxen man kunde komma.

Kampanjen #OmHalstiStannar visade väl tydligt att det finns fler som känner som jag. En hel del galna löften gavs och det hade varit lite kul att se hur många som skulle stått för vad de lovade. Själv höll jag mig hyfsat sansad men det löfte som jag egentligen gav till mig själv visar hur viktig spelare det handlar om för mig. En signatur på ett nytt MFF kontrakt från Halsti skulle även inneburit en ny signatur på min heliga matchtröja som hängt med sedan slutet av 80-talet. På denna tröja, som tillhört Jonas Thern, finns bara hans autograf. Jag har alltid sagt att så ska det förbli. Tills för ett par veckor sedan. Då bestämde jag mig för att göra plats för en till på min tröja med nummer 6. Kanske inte låter som en stor grej för de flesta men ni som känner mig väl förstår...

Visst är det fortfarande bara rykten och inget är bekräftat, men nu känns det som att det är för naivt till och med för mig att tro att Halsti ska stanna. Det är för jobbigt att hoppas mer nu. Bättre att till sist se slaget som förlorat och försöka landa i det. Fast det lär ta tid.

Jag kan väl tycka att det är lite småtråkigt om det nu blir MLS för Halsti och inte en större liga som känns som en större utmaning fotbollsmässigt. Men å andra sidan så lär det kanske inte komma så förfärligt många intressanta chanser till och jag unnar honom verkligen att komma iväg på ett äventyr, vad det än vara må. För oss supportrar handlar allt detta om ett intresse, en passion, hur intensiv den än vara må. För spelarna handlar det om deras arbete och hela deras liv.

När det väl blir 100% klart kommer jag inte att palla skriva. Kommer att vara alldeles för nere för att kunna tänka. Därför kommer den här högst personliga avskedstexten redan nu.

Tack för dom här åren Markus och stort lycka till i karriären och livet.
Hoppas du tar med dig många fina minnen från din MFF-tid.
Du är alltid välkommen tillbaks!   
 


tisdag 6 januari 2015

Jag borde ha sagt något...

Under helgerna var kom jag gående på väg hem och fick syn på en liten kille, jag gissar att han var ca 4-5 år gammal, gående själv på trottoaren intill en ganska så trafikerad gata. Jag tyckte det kändes lite konstigt att han gick där helt själv, så jag gick åt samma håll och försökte kolla om det var så att han hade föräldrar eller någon annan vuxen i närheten. Jag såg ingen så jag gick över gatan och sprang ifatt honom.

Jag frågade varför han gick där helt själv och han sa, med darrande underläpp och tårarna nära att X hade sprungit ifrån honom. Jag pratade lite mer med honom och förstod att X var hans storasyster och att hon hade stuckit iväg med en kompis och lämnat honom ensam. Jag frågade honom om vi skulle leta upp X och kompisen men det ville han inte. Jag frågade om han visste var han bodde och han pekade på ett höghus i närheten. Hans mamma var hemma sa han, jag frågade om jag skulle följa honom hem. Det ville han och han tog mig i handen och vi gick mot hans hus och pratade om att det inte är så bra att gå ensam intill vägen. Väl framme var där såklart låst och porttelefon men lille Y var jätteduktig och visste både sitt efternamn och vad mamma och pappa hette så jag lyckades hitta rätt och ringde på telefonen. Mamman svarade och jag sa att: "Jag står här ute med lille Y, han är lite ledsen för han blev lämnad ensam". Mamman svarade, som det lät något besvärad: "Jaha, då har hans syster stuckit ifrån honom igen, jag kommer". Direkt därefter kom hon ut, öppnade dörren, Y gick in, utan att få minsta kram eller annan ömhetsbevis från henne och hon sa till mig: "Ja, alltså, det var ingen fara, hans syster har bara sprungit ifrån honom igen." Sen stängde hon dörren. Kvar stod jag, helt stum och med tappad haka.

Jag borde ha sagt något när mamman sa sådär. Om inte annat för att visa lille Y att detta var faktiskt inte okej. Men jag blev så paff att känslorna inte kom direkt. Det tog dock inte lång tid innan jag blev riktigt arg. För det första, vore det för mycket begärt att säga "tack" när jag har hjälpt ditt barn, som var ensamt och ledset, oavsett om du tyckte det var en stor grej eller inte. För det andra, hur i hela fridens namn kan man tycka att det är okej att en så liten kille går helt själv längs en trafikerad väg? Om han hade råkat gå ut i gatan och blivit påkörd, hade det varit en stor grej då? Och om det inte hade varit en vänligt sinnad kvinna som jag som hade mött killen utan en man/kvinna med helt andra tankar och böjelser för barn, hade det varit en stor grej då kanske?

Jag blir så arg och så matt och så ledsen ibland när jag tänker på hur en del människor inte vill något hellre än att bli föräldrar men inte lyckas och så finns det människor som inte visar det minsta respekt varken för sina barn eller för det faktum att de haft en enorm tur att faktiskt få bli föräldrar...