En augustidag 2007 fick jag ett samtal med frågan om jag ville vara med på ett arrangemang innan MFF-HIF derbyt. Tanken var att MFF-supportrar och HIF-supportrar skulle mötas i en ponnytravtävling på självaste Jägersro travbana. Jag har aldrig varit en hästtjej och lockades inte alls av tanken att sitta i en sulky bakom en häst, om än en liten sådan, men sa till slut ja till att vara reserv. Jag tänkte att jag säkert inte skulle behövas och det kunde ju vara kul att komma dit och kolla när de andra tävlade i alla fall.
Det visade sig såsmåningom att HIF hade dragit sig ur arrangemanget och det skulle istället bli en intern MFF Support uppgörelse. När tiden började närma sig för deltagarna att gå ut och bekanta sig med hästarna visade det sig att inte tillräckligt med folk hade dykt upp och jag skulle vara en av de tävlande. Just då ångrade jag mig jättemycket och önskade att jag inte dykt upp, nu i efterhand förstår jag inte alls vad jag oroade mig för.
Vi fick komma ut och testa att köra lite innan det var dags att ge sig ut på banan. Man fick starta enligt någon form av ranking där man fick starta längre och längre och bak beroende på hur snabb häst man hade. Jag letade och letade efter min startposition och efter ett tag såg jag den... Ända borta i kurvan, 300 meter bakom den som fick starta först! Jisses vilken kanonkula till häst jag måste ha fått tänkte jag och det visade sig vara sant. Det gick undan från första travsteget och jag är fortfarande förvånad över vilken känsla det var att sitta där i sulkyn och känna hur hästen och jag jobbade tillsammans och hur han kände av och följde minsta lilla rörelse jag gjorde med tyglarna. Man ville sätta så hög fart som möjligt samtidigt som det gällde att inte gå i fällan och låta hästen börja gallopera. Tävlingsdjävulen tittade fram, jag försökte komma ihåg hur det sett ut i de travlopp jag sett på TV, hur det verkade smartast att köra. Min duktige pålle rundade häst efter häst och när kvalloppet var avklarat stod vi som segrare.
När det var dags för final fick jag en annan duktig häst, Cirrus hette den. Nu hade det börjat fyllas på rejält med folk på läktarna eftersom de riktiga travtävlingarna var igång och vår final fungerade som ett litet mellanspel där, med speaker och hela köret. Plötsligt började det kännas ganska nervöst igen. Men även finalen gick som en dans även om det var riktigt jämnt på slutet. Jag och Cirrus vann hela grejen och som pris fick jag ett rejält presentkort på middag i Jägersros restaurang.
Fortfarande, snart 8 år efter den här dagen, minns jag precis hur det kändes och hur fantastiskt kul jag tyckte det var och jag hoppas verkligen att jag får chansen att testa detta någon mer gång.
Åsa Flykt, travkusk :-)
