måndag 27 juli 2015

Nej tack? Varför funkar inte det?

Jag avskyr verkligen försäljningssamtal! Jag har gått med i Nix-registret men det räcker ju tyvärr inte, alldeles för många företag har rätt att ringa ändå. Jag är så trött på alla inställsamma röster (Hej Åsa, vad trevligt att prata med dig, hoppas allt är bra med dig. Nej, jag är trött, har precis bråkat med min 4åring och hatar telefonförsäljning. Hur är det själv). Jag är trött på alla fåniga låtsasfrågor (Är det Åsa jag pratar med? Nej, jag svarade hej det är Åsa bara på skoj). Jag är trött på alla lögner som är så uppenbara (Du får den här gratis av oss. Det enda du förbinder dig till är det här som kostar 10 ggr så mycket som det du får gratis). Jag är så trött på att ett Nej tack inte räknas, att man ska behöva säga det 10 gånger, ungefär som när man hanterar en 4åring, eller att man ska behöva bli arg för att lyckas avsluta samtalet.

Häromdagen ringde de från ett bokförlag som jag tydligen har varit kund hos någon gång fast jag inte har något minne av det. Det slutade, såklart, med att jag var uppe i varv och irriterad. Kvinnan som ringde hade väldigt trevlig röst.
Hon sa (surprise surprise): Bara så du vet så ringer jag inte för att sälja någonting alls, så det kan du känna dig trygg med, det lovar jag.
Jaha sa jag och tänkte: är det inte ett vinstdrivande företag du kommer från?
Nej, för att du varit en så bra kund så vill vi tacka dig genom att ge dig boken bla bla bla som handlar om bla bla bla, en jättebra bok har du läst den?
Nej, sa jag och började såklart fundera på vad haken var. Ofta är det ju att man får betala frakt och nånting mer.
Ja, och vi bjuder på alltihop här även frakten, fortsatte hon. Sen vill vi ju såklart också sälja in oss till dig för framtiden (no shit) så därför skickar vi med lite informationsmaterial och en katalog med en massa av våra produkter (här sa hon något mer ganska otydligt som jag missade, och det var en väsentlig del visade det sig snart). Så jag vill bara kolla att vi har rätt adress till dig så vi kan skicka det.
Tack så mycket, men jag vill nog ändå hoppa över det, sa jag. Det brukar ju alltid sluta med att man måste göra något, köpa eller säga upp och jag orkar inte riktigt hålla på med det.
Nejdå, men så är det inte, det enda du behöver göra är alltså att beställa 3 produkter ur katalogen vi skickar med. (Det var den biten jag missade)
Men om jag inte vill beställa något då?
Varför skulle du inte vilja det, du bestämmer ju helt själv vad du vill beställa och när?
Jo men jag måste beställa 3 produkter, eller hur?
Ja, men du behöver inte göra det nu, du kan göra det precis när du vill.
Men nu hinner jag i stort sett aldrig läsa och om jag känner för att köpa en bok nån gång så gör jag det varifrån jag vill och när andan faller på, jag vill inte vara bunden till er. Förresten sa inte du att du inte skulle sälja något?
Ja, men det gör jag ju inte. Vi ger dig en bok.
Men jag måste ju beställa varor från er om jag tackar ja till gratisboken? Fast du lovade att du inte skulle sälja något?
Jo, men du bestämmer ju själv om och vad du vill beställa!!

Här förklarade jag att vi uppenbarligen har väldigt olika syn på vad det är att sälja och jag tackade återigen nej till gratiserbjudandet och bad att få avsluta samtalet. Vilket gick bra, jag tror att det framgick väldigt tydligt att inget skulle säljas till mig.

Inför dom ett total-NIX-register så blir jag först med att registrera mig, jag lovar!!


Egentid eller Egotid?

Det finns otaliga artiklar och blogginlägg där författarna förfasar sig över hemska kvinnor, eller rättare sagt hemska mammor som jag. Såna mammor som säger sig behöva och faktiskt också ser till att få egentid. Detta lilla ord som i deras ögon tydligen är ett skällsord som egentligen betyder EGOtid.

Vi som tycker att vi behöver lite egentid då och då är nämligen endast totalt egoistiska och bryr oss bara om våra egna behov och struntar i våra barns behov. Visst finns det säkert fall där det här stämmer men för min egen del kan jag bara säga att det är bullshit!

Men visst, om det faktum att jag tycker det har varit jätteskönt att ha en eftermiddag och kväll för mig själv idag gör mig till en egoist så kalla mig det då. Om det är egoistiskt att gå på massage, att njuta av att en kväll få sitta i lugn och ro i soffan, läsa tidningen, kolla på vilka TV-program man känner för, få käka lite godis och bär utan att behöva smussla eller vänta till efter lillkillens läggdags, och kunna sitta vid datorn så här, utan att behöva prata med någon eller ta hänsyn till någon: Ja då är jag egoistisk.

Att jag var trött och lättirriterad igår kväll och bara ville vara ifred medan jag redan nu känner mig mer avslappnad och ser fram emot att få träffa mina karlar imorgon - det försvarar ju inte mitt beteende eller hur? Egentid är EGOtid. Punkt.

Att jag sen dessutom idag bokat biljett till ännu en fotbollsmatch till mig själv - ja, där spårar det ju ur fullkomligt eller hur? Att det får mig att må bra? Phh, who cares? Vem har sagt att jag ska må bra, jag är ju mamma, då ska jag inte fokusera på mig.

Skärpning Åsa, verkligen, skärpning!

onsdag 22 juli 2015

Det är över för henne nu...

... Nu har hon sluppit ifrån smärtan, fina J som fått lida så mycket, så länge. (Vet ni inte vad och vem jag pratar om så berättar jag om J i mitt förra inlägg, jag orkar inte upprepa allt igen).

Jag har fått veta att häromdagen tog det slut, då vann cancern till slut över J. Denna vidriga jävla sjukdom har tagit ännu ett liv, alldeles för tidigt och med så mycket smärta och plåga inblandad. På ett sätt är det såklart en lättnad för J, hon visste att hon aldrig skulle bli frisk och hon mådde så dåligt och hade så ont. Men kvar lämnar hon en make, alldeles för ung för att bli änkeman, och en son som fyller två år i dagarna.

Det finns folk som påstår att det finns en mening med allt som händer. Om det finns nån som läser här som känner så, snälla försök förklara för mig för jag kan inte förstå. Vad är det för mening med att en person, eller rättare sagt ett par, ska gå igenom flera års helvete för att försöka bilda familj, och när de sen äntligen, mot alla odds lyckas så får de inte vara lyckliga mer än en kort stund innan sjukdomsbeskedet kommer. Vad är det för mening med att en kvinna som längtat hela sitt efter att bli mamma inte får möjlighet att njuta fullt ut när hon äntligen fått det hon längtat efter? Vad är det för mening med att en man ska lämnas ensam med det barn han kämpat för så länge tillsammans med kvinnan i sitt liv? Vad är det för mening med att ett barn ska mista sin mamma så tidigt, bara dagar före sin 2-årsdag och utan en rimlig möjlighet få lära känna henne. Förklara för mig för jag kan inte förstå.

Tankarna snurrar. Tårarna forsar. Jag är arg, jag är ledsen, jag är frustrerad, jag är förvirrad, allt i ett enda virrvarr.

FUCK CANCER!

söndag 12 juli 2015

Varför?

Efter gårdagen tror säkert många att ett inlägg med den rubriken från mig kommer att handla om fotboll. Men även om det snurrar mycket i skallen kring vad som händer i MFF just nu så finns det annat som också tar plats.

Det handlar om den grymma, obarmhärtiga och orättvisa sjukdomen cancer. Innan jag skrämmer upp någon så ska jag säga att det handlar inte om mig, inte heller om min familj eller släkt. Vi mår, så vitt jag vet, bra. Men för några dagar sedan fick vi veta att en person i vår närhet som betyder mycket för oss alla tre har fått cancer. Personen kommer att gå igenom operation och strålbehandling och det finns absolut inget som säger att det inte kommer att gå bra. Men oron gnager såklart inombords. Sedan fick jag ytterligare ett besked som har med en cancersjuk att göra men där handlar det inte längre om oro, där är allt hopp ute.

När jag och Henry hade det som tuffast med barnlösheten och IVF-djungeln hittade jag mycket stöd och hjälp på nätet av andra i samma situation. Jag hade en anonym blogg där jag kunde vräka av mig alla känslor och jag flöjde även många andra liknande bloggar. Särskilt bra kontakt fick jag med en tjej som jag här kallar J. Hon och jag är i samma ålder, många andra bloggare var betydligt yngre och det gjorde att vi förstod varandra extra bra när det gällde ålderspaniken. J och jag stöttade varandra, peppade och tröstade. När jag blev gravid fanns hon fortfarande där och hon var den första som gratulerade på bloggen när Oskar var född, trots att hon då själv var kvar i samma tuffa sits. Och lika glad som hon blev för min skull blev jag när hon äntligen fick veta att hon var gravid något år senare. Det är lustigt hur mycket man kan känna för någon som man egentligen inte vet vem det är, som man känner men ändå inte på nåt sätt. Drygt fem år är det nu som jag och J har haft kontakt.

J fick inte njuta länge av livet som nybliven småbarnsmamma, bara några månader senare fick hon veta att hon hade cancer. Hon har därefter haft en fruktansvärt tuff tid med sjukdomen men på något sätt har jag ändå varit övertygad om att hon skulle ta sig igenom det. Jag hade fel. Cancern spred sig, hon har blivit allt sämre och har nu fått besked om att allt hon vill göra ska hon göra meddetsamma, inte skjuta upp det ens en vecka. Så kort tid har hon kvar. Det är svårt att förstå och det känns så oerhört grymt. Så grymt mot henne och hennes man som kämpat så tillsammans. Och för hennes son som inte kommer att få lära känna sin mamma.

Jag är både arg, ledsen, men kanske allt frustrerad. Var fan hittar man meningen i att en ung kvinna som äntligen fått det hon längtat efter hela sitt liv ska drabbas av detta? Att en man ska mista sin fru och ett litet barn sin mamma? Jävla vidriga sjukdom!

FUCK CANCER

fredag 10 juli 2015

Jag gillar det inte...

Så har den kommit igen, den där tiden på året som jag verkligen tycker illa om. Det är en tid som många tycker är spännande, men som jag bara tycker är jobbig och som gör mig orolig i själen.

Det snackas en massa från folk som vet och folk som inte vet ett dugg. Det startas massor av rykten och man vet inte riktigt vad och vem man kan lita på. Onödig oro blandas med falska förhoppningar.

Människor man lärt sig tycka om, som har hunnit börja betyda något för en försvinner iväg mot nya mål, ofta utan att ens hinna ta farväl ordentligt. Samtidigt dyker nya människor upp för att försöka ta deras plats, människor som man ska lära känna på nåt sätt och försöka ta till sitt hjärta.

Det kallas silly season. Det har alltid varit småjobbigt men det här året är det, inte helt oväntat, rena karusellen kring MFF. Jag vet att det tillhör den moderna fotbollen. Jag vet att det är oundvikligt att det blir såhär när ett svenskt lag lyckas så bra som MFF gjorde i fjol. Jag vet att det är klubben, laget, inte individerna som är det viktigaste. Jag vet att man måste acceptera att det är så här det ser ut.

Jag accepterar det, men ingen kan tvinga mig att gilla det.

#jaghatarsillyseason