Varför?

Efter gårdagen tror säkert många att ett inlägg med den rubriken från mig kommer att handla om fotboll. Men även om det snurrar mycket i skallen kring vad som händer i MFF just nu så finns det annat som också tar plats.

Det handlar om den grymma, obarmhärtiga och orättvisa sjukdomen cancer. Innan jag skrämmer upp någon så ska jag säga att det handlar inte om mig, inte heller om min familj eller släkt. Vi mår, så vitt jag vet, bra. Men för några dagar sedan fick vi veta att en person i vår närhet som betyder mycket för oss alla tre har fått cancer. Personen kommer att gå igenom operation och strålbehandling och det finns absolut inget som säger att det inte kommer att gå bra. Men oron gnager såklart inombords. Sedan fick jag ytterligare ett besked som har med en cancersjuk att göra men där handlar det inte längre om oro, där är allt hopp ute.

När jag och Henry hade det som tuffast med barnlösheten och IVF-djungeln hittade jag mycket stöd och hjälp på nätet av andra i samma situation. Jag hade en anonym blogg där jag kunde vräka av mig alla känslor och jag flöjde även många andra liknande bloggar. Särskilt bra kontakt fick jag med en tjej som jag här kallar J. Hon och jag är i samma ålder, många andra bloggare var betydligt yngre och det gjorde att vi förstod varandra extra bra när det gällde ålderspaniken. J och jag stöttade varandra, peppade och tröstade. När jag blev gravid fanns hon fortfarande där och hon var den första som gratulerade på bloggen när Oskar var född, trots att hon då själv var kvar i samma tuffa sits. Och lika glad som hon blev för min skull blev jag när hon äntligen fick veta att hon var gravid något år senare. Det är lustigt hur mycket man kan känna för någon som man egentligen inte vet vem det är, som man känner men ändå inte på nåt sätt. Drygt fem år är det nu som jag och J har haft kontakt.

J fick inte njuta länge av livet som nybliven småbarnsmamma, bara några månader senare fick hon veta att hon hade cancer. Hon har därefter haft en fruktansvärt tuff tid med sjukdomen men på något sätt har jag ändå varit övertygad om att hon skulle ta sig igenom det. Jag hade fel. Cancern spred sig, hon har blivit allt sämre och har nu fått besked om att allt hon vill göra ska hon göra meddetsamma, inte skjuta upp det ens en vecka. Så kort tid har hon kvar. Det är svårt att förstå och det känns så oerhört grymt. Så grymt mot henne och hennes man som kämpat så tillsammans. Och för hennes son som inte kommer att få lära känna sin mamma.

Jag är både arg, ledsen, men kanske allt frustrerad. Var fan hittar man meningen i att en ung kvinna som äntligen fått det hon längtat efter hela sitt liv ska drabbas av detta? Att en man ska mista sin fru och ett litet barn sin mamma? Jävla vidriga sjukdom!

FUCK CANCER