En högt älskad krutgumma!

.
Nu ska jag alldeles strax gå och hälsa på en mycket viktig person i mitt liv, nämligen Anna, min mormors syster. Mormor hade många syskon men Anna är den som alltid stått vår familj närmast och hon betyder hur mycket som helst för mig. Sedan min mormor gick bort för många år sedan så har hon varit som en extra mormor för mig. Vid 97 års ålder så bråkar hennes kropp nu ganska mycket med henne och i perioder har hon tyckt att "nu räcker det". Men på något fantastiskt sätt studsar hon alltid tillbaks - den kvinnan har fler liv än en katt. Och dessutom ett stort och varmt hjärta!

Nu har hon flyttat till ett äldreboende med helt fantastiskt läge vid Trollsjön i Eslöv. När hon flyttade från lägenheten fick jag en hel del jättefina saker av henne, bland annat hennes knyppeldyna - det är den som synts tidigare i bloggen. Anna är så glad att dynan kommer till användning och idag ska jag gå och visa henne vad jag åstadkommit så här långt.

På bilden nedan är Anna och mina föräldrar på besök hemma hos Henry och mig strax innan jul förra året. Nu ska jag gå och ge henne en stor kram!

Hur, vad, vad igen och när?

.
HUR...
... i hela fridens namn är det möjligt för en försvarare att lyckas rädda ett skott genom att på mållinjen klacka bollen så den tar i stolpen??? Seriöst, det finns ju inte!

VAD...
... ska Eddie behöva göra för att få frisparkar med sig? Bli knivhuggen? Överfallen med basebollträ?

VAD...
...tänker folk på läktaren på när de jublar över att Häcken gör målmot Djurgården? Så skadeglädjen mot ett annat lag man inte unnar framgång betyder mer än hur det går för vårt eget lag? Häcken gick i och med segern om oss!!! Är det något att jubla åt?!? Fullblodsiditoter!

NÄR...
... ska mannen bakom oss på läktaren göra verklighet av sitt hot (löfte?) och sälja sitt årskort? Om han inte gör det kan han i alla fall ha hövligheten att informera oss om var han eventuellt tänker sitta nästa år - så att vi kan sitta nån helt annanstans!
.

Vår källare är klar!!!

Som de flesta som känner mig vet så har vi under ganska lång tid slitit med vår källare. Den kombinerade tvättstugan/duschrummet skulle först bara fräschas upp var det tänkt. Det var ganska slitet och duschen var inte alltför fräscht. Men så när vi satt igång så bestämde Henry sig för att det var bäst att dra om rör o avlopp så då blev det ju även till att dra upp golvet. Det blev alltså betydligt mer jobb än vi tänkt oss, men så här i efterhand är jag jätteglad att vi gjorde det! Vi är verkligen jättenöjda!

En av anledningarna till att det tog mer tid än beräknat var ju att Henry gick och blev dålig i ryggen och under flera veckor inte kunde göra något alls. Men så fick vi hjälp av underbara vänner som la golvet och av min far som hämtade massa klinker och kakelprover och skjutsade oss fram och tillbaks när Henry inte fick köra, jag fick lära mig fuktspärra, flytspackla och sätta kakel och: voilá, klart! Småplock som gardiner, hyllor etc återstår men det får komma efterhand. Jag är så himla imponerad av min Henry som är så duktig och kan så mycket, tacksam mot alla som hjälpt oss och lite grand stolt över mig själv också!

Här nere ser ni lite före, under tiden och efter bilder.

Knyppling

Sakta men säkert går det framåt med kunskaperna. Själv knypplandet är egentligen inte så svårt, det är samma "rörelser" med pinnarna som återkommer i olika kombinationer. Det svåra är att lära sig förstå och läsa mönsterna och att se om man gjort fel och veta hur man ska reda ut deet i så fall. Bilderna är på spets 1 och 2 (nästan likadana) som var enkla. Nu är jag inne på spets 3 som redan är betydligt mer komplicerad... behövs nog mer än en termin för det här tror jag...

Mitt hjärta o jag!

.

Idag är det två år sedan min underbare karl friade till mig på en weekendresa i Köpenhamn!

Det är en ofattbar lyx att få leva med en man som han - skattar mig enormt lycklig!!

Det blir ett stillsamt firande - middag på tu man hand i Eslöv -

en ny weekendresa får vi ta när hans rygg är friskare.

Vänner

.
"I nöden prövas vännen" sägs det ju. Ofta tar man kanske sina vänner lite grand för givet, men jag tror att det är viktigt att ibland stanna upp och tänka till lite så att man verkligen uppskattar sina nära och kära.

Under perioder när livet behandlar en som nån typ av boxboll så är det ovärderligt med vänner som och lyssnar, stöttar eller helt enkelt bara finns.

Efter teaterbesök med föräldrarna och svärföräldrarna igår så tog jag en tur förbi Pickwick och träffade delar av gamla "klanen". det var riktigt gott att sitta och snacka strunt över en öl. Även om det bara blev ett kort besök och man inte hann prata så mycket med var och en så var det nyttigt för själen.

Idag är 2 av Henrys vänner här och lägger golvet i vår källare - något vi inte skulle kunna göra själva förrän Henry blir frisk och som jag vet har tärt på honom att se ogjort. Underbart!

Skickar här en stor ovh varm kram till alla mina goa vänner! Love you!
.

Underbart!!

.
Man tror knappt det är sant men det är det:

5-0 mot Elfsborg igår!!
Helt j-a underbart!
Och som de spelade pågarna!

.

Spolar, trådar o dyna...

.
... är några av sakerna jag bar med mig idag till min första kurs i: Knyppling! Ska gå 5 gånger till, en kurs på Vuxenskolan.

När jag gick i högstadiet fick vi på syslöjden en gång välja mellan bland annat att sticka Lovikavantar och att lära oss knyppla. Alla andra valde att sticka Lovikavantar men jag valde att knyppla. Minns att jag tyckte det var jättekul - jag gjorde en lång spets som jag sen sydde på en duk. Har sen, efter hand som jag lärt mig mer handarbete, flera gånger tänkt att jag skulle vilja lära mig knyppla "på riktigt", men det har aldrig blivit av. Men så nu har jag på kort tid fått två knyppeldynor, dels en av Henrys farmor och dels en av min älskade mormorssyster Anna, så nu var det dags.

Det var riktigt kul och jag ser fram emot nästa gång, fast det är hela två veckor tills dess. Blir mycket övande hemma...

För övrigt tror jag att det är en ganska ovanlig kombination: knypplande fotbollssupporter. Som dessutom nu har fått lära sig att fuktspärra till en dusch! Var ska detta sluta? :-)
.

Hur stark kan man bli?

.

Man ska visst bli starkare av motgångar - men hur j-a stark ska man behöva bli egentligen? Hur stark kan man bli? Tack, det är bra nu, det räcker säger vi...
.
.
.

Äntligen hemma!

Ända sedan vår älskade Bamse lämnade oss har det känts lite tomt både i hem o hjärta hos föräldrarna i Hjärup tror jag att jag vågar säga.

Efter många om och men har det nu kommit in ett nytt litet pyre i våra liv, en underbar liten varelse att ödsla vår kärlek på. Han lystrar till (eller kommer förhoppnignsvis att lystra till kanske man ska säga) namnet Ludde. Han är född på en härlig kennel i Nättraby men kom idag hem till Hjärup. Det var verkligen härligt att se hur nyfiken och kavat han var, inte alls rädd och verkade känna sig hemma och trygga ganska direkt. Eller vad säger ni, visst ser han rätt avslappnad ut?

Vi kommer aldrig att glömma Bamse - han var en väldigt speciell vovve som finns kvar djupt inne i våra hjärtan. Men nu ser vi verkligen fram emot att lära känna vår lille Ludde!
: