måndag 28 februari 2011

Det är mycket nu...

Meningen var att jag skulle vara ledig idag för att kunna åka in och ta hand om Henry, alternativt vara hemma om han skulle få komma hem redan idag (vilket vi väl inte trodde). Har haft ont i magen flera dagar, har känts lite som en begynnande magkatarr, vilket väl inte hade varit konstigt med tanke på att man utsatts för viss stress och oro de senaste dagarna. Den har även känts lite spänd.

Nu i morse var magontet borta men magen kändes ännu mer spänd. För er som varit gravida: Som början på en sammandragning fast det höl i sig i flera timmar. För er som inte varit det: Som när en muskel börjar krampa (eller som en ballong på väg mot bristningsgränsen kanske). Försökte komma över det genom vila men det hjälpte inte. Självklart blir man lite orolig att något ska påverka den lille i magen så jag ringde barnmorskan och fick komma dit på en undersökning.

De (barnmorskan och hennes elev) började med att lyssna på hjärtat - första gången jag fick höra det och det var fantastiskt! hjärtat slog precis som det skulle så han verkade må bra. Sen klämde och kände de på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också var bra. De kunde dock känna att den var riktigt spänd. Sen tog de ett mått på livmodern och konstaterade att den var väldigt stor för den vecka jag är i, vilket kanske kan göra att magen känns så spänd - den har vuxit mycket på kort tid.

Det behöver inte betyda något eller vara något farligt men de ville i alla fall att jag skulle kollas så imorgon är det dags för besök hos specialismödravård i Lund. Efter det tar jag mig upp till maken som kanske får åka hem imorgon! Den sista röntgen blir inte förrän efter en vecka och han behöver troligtvis inte vänta kvar på det!

Håll tummarna för oss båda!!

lördag 26 februari 2011

Ensamt...

Jag har inga problem att vara ensam hemma normalt sett. Tycker tvärtom att det är skönt att få vara själv emellanåt och pyssla och mysa. De senaste månaderna har det varit lite väl mycket ensamtid både för Henry och mig när jag jobbat en massa kvällar. Det har definitivt inte varit kul men det är ju främst för att vi ibland inte setts i vaket tillstånd på flera dagar i rad. Nu har jag varit ensam hemma sedan i onsdags av helt andra anledningar och det börjar kännas riktigt deppigt.

För ungefär en vecka sedan började H känna av oregelbundna hjärtslag. Till en början hände det väldigt sällan och vi tänkte väl inte så mycket på det men i tisdags kväll mådde han dåligt av det och tidigt i onsdags morse vaknade han till och med av det. Han åkte in till akuten för att få det kollat och nån timme senare ringde han och berättade att han skulle in på hjärtavdelning för undersökningar och observation. De kom ganska snabbt fram till att det troligtvis inte var något allvarligt fel, vilket såklart var en enorm lättnad.

De är dock väldigt noggranna och har gjort en massa tester för att försäkra sig om vad felet är och utesluta att det finns andra problem. Det är självklart också en lättnad att de är så noggranna, att de inte bara släpper iväg honom utan att vara säkra på att de ger honom rätt behandling och att han kommer att bli bra. Men nu råkar jag ha en make som är enormt dålig på att hålla sig stilla. Att ligga still i en säng och inte ens få lämna avdelningen (det får man inte som hjärtpatient) är en plåga för honom. Vi har flera gånger trott att han varit på väg att få komma hem, igår var han helt övertygad om att han skulle få åka hem på kvällen och vi hade planerat med hämtning. Så på rinden fick han veta att ytterligare två tester är inplanerade och att de kommer att tas först efter helgen...

Så ny beräknad hemkomst är först på onsdag, vilket i så fall också innebär att han missar vårt besök hos barnmorskan där vi troligtvis får höra hjärtljud för första gången. Han blev riktigt, riktigt deppig. Jag är väl inte sprudlande glad heller... Första dagen var jag fruktansvärt orolig och märkte att det också påverkade den lille i magen - han levde om därinne på ett sätt jag inte känt tidigare. Nu är jag mycket lugnare, det känns verkligen som om de är säkra på att de hittat felet, att det inte ska vara svårt att åtgärda och att de nu bara vill vara extra säkra på att de gör rätt. Livrem, byxhängslen och lite extra knappar på en gång typ. Men det går inte att komma ifrån att det sliter både på honom och mig.

Besökstiden är på eftermiddagen till tidig kväll och jag är såklart där så mycket jag kan. På förmiddagarna här hemma har jag svårt att ta mig för saker, får inte riktigt tummarna loss utan kommer på mig själv med att sitta och grubbla. På kvällarna när jag kommer hem strax innan 21 är jag helt slut och stupar i säng ganska snart. Tycker verkligen inte om att sova ensam här hemma så det är väl på sitt sätt bra att jag är så trött, lättare att somna då. Har tidigare under graviditeten inte tyckt att jag påverkas av hormoner men nu gör jag det verkligen! Så fort jag blir trött och ensam blir jag gråtfärdig och tycker alldeles för synd om mig själv. Inser verkligen vikten av att ta hand om sig själv...

Men det lönar sig ju inte att sitta här och tycka synd om sig själv. Henry mår ju faktiskt efter omständigheterna bra, han kommer att bli helt bra med hjälp av lite mediciner och vila, och det går ju faktiskt inte någon nöd på mig heller, egentligen. Nu ska jag gå och göra en lasagne som vi ska äta hans första dag hemma (han längtar efter hemlagad mat efter sjukhusmaten), kolla lite skidor och sen ska jag åka in och ge mitt hjärta en stor, stor puss!!

torsdag 24 februari 2011

Slut i både kropp o knopp...

Här tog man ledigt en dag för att vila ut och så blev det precis tvärtom. Är totalt slut - dags att upp och däcka och sova sju kvart i timmen...


(Nej, inget fel på mig eller den lille i magen. Det är Henry som är dålig, är troligtvis inget allvarligt men det har varit ett par dagar fulla av oro och sjukhusbesök. Hoppas få hem honom imorgon)

tisdag 15 februari 2011

Underbara färger!

Fick ett paket igår som gav mig ett stort leende på läpparna. Mina toppar som jag beställde från Bonprix hade kommit! En "rosalila" (inte alls den färg den såg ut att ha på hemsidan men skön och fin!) och en klarröd med vita detaljer. Härligt- nu kan jag ha dagar där jag slipper vara svart/grå/beige/vit! Även en pyamas där magen får plats kom. Skönt.

Magen ja... Jisses vad det går fort emellanåt. Kläder som passat ena dagen är helt plötsligt alldeles för små nästa. Ibland undrar man vad han pysslar med därinne. :-) Mina sköna goa byxor som jag haft hela tiden under graviditeten börjar nu spänna oroväckande mycket så det blir till att ut och shoppa inom kort tror jag. Trevliga "bekymmer"!

torsdag 10 februari 2011

Bakar bröd

Jag håller på att baka bröd. Just nu håller jag på att knåda degen. Nej, jag har inte blivit helt knäpp så att jag sitter och knådar böddeg på datorn. För några månader sedan införskaffade vi en bakmaskin. En billig enkel liten sak men vi tycker väldigt mycket om den. Det går åt mycket bröd här hemma eftersom Henry har med sig mackor till jobbet varje dag. Dessutom går det åt ännu mer nu när jag jobbar så mycket kvällar och äter frukost hemma. Ibland kunde det se ut som om vi var ett storhushåll om man kollade på antalet bröd i kundvagnen.

Jag tycker det är ganska kul att baka, men inte bullar och bröd. Det tar alldeles för lång tid när man ska vänta på att det jäser osv. Jag vill kunna göra allt färdigt på en gång om jag ska baka.

Med vår lilla hjälpreda är det bara att hälla i alla ingredienser, trycka på startknappen och så är det färdigt knappt 3 timmar senare. Det som gör det ännu bättre är timerfunktionen som används en hel del till helgerna. I med ingredienserna, knappa in när du vill att det ska vara färdigt och så vaknar man till en ljuvlig doft av nybakat bröd. Lovely!

måndag 7 februari 2011

02.30

Vad är det för en jävla tid att vakna? Visserligen la jag mig tidigt efter back-to-back pass i helgen men inte sååå tidigt. Och det var helt omöjligt att somna om... Låg och vände och vred mig en dryg timme, sen fick jag nog och gick ner och la mig på soffan och kollade på TV ett tag. Blev riktigt sömnig och gick och la mig igen. Lyckades slumra till en liten, liten stund - då ringde Henrys väckarklocka.

Är så, så trött nu - det lär bli en tidig kväll ikväll också, vilket inte är så bra med tanke på att jag sen ska jobba två kvällar. Ser fram emot att slippa dessa kvällspass snart - har så svårt just nu att vara uppe så sent.

torsdag 3 februari 2011

:-(

Rosacean anfaller med full kraft mitt ansikte igen. Jobbigt och blir vädigt,väldigt nere... Inte bara ser man ut som ett missfoster, det svider och småkliar och den del av utslagen/irritationen som sitter på ögonlocken är inte alls skön. Man blinkar ju några gånger på en dag om man säger så... Ber en bön att krämen ska hjälpa snabbt denna gången med. Men vet inte vad jag ska göra åt det som är på ögonen, där får man ju inte smörja in.

BLÄÄÄÄÄÄ

Ibland får man lov att tycka synd om sig själv...