Ensamt...

Jag har inga problem att vara ensam hemma normalt sett. Tycker tvärtom att det är skönt att få vara själv emellanåt och pyssla och mysa. De senaste månaderna har det varit lite väl mycket ensamtid både för Henry och mig när jag jobbat en massa kvällar. Det har definitivt inte varit kul men det är ju främst för att vi ibland inte setts i vaket tillstånd på flera dagar i rad. Nu har jag varit ensam hemma sedan i onsdags av helt andra anledningar och det börjar kännas riktigt deppigt.

För ungefär en vecka sedan började H känna av oregelbundna hjärtslag. Till en början hände det väldigt sällan och vi tänkte väl inte så mycket på det men i tisdags kväll mådde han dåligt av det och tidigt i onsdags morse vaknade han till och med av det. Han åkte in till akuten för att få det kollat och nån timme senare ringde han och berättade att han skulle in på hjärtavdelning för undersökningar och observation. De kom ganska snabbt fram till att det troligtvis inte var något allvarligt fel, vilket såklart var en enorm lättnad.

De är dock väldigt noggranna och har gjort en massa tester för att försäkra sig om vad felet är och utesluta att det finns andra problem. Det är självklart också en lättnad att de är så noggranna, att de inte bara släpper iväg honom utan att vara säkra på att de ger honom rätt behandling och att han kommer att bli bra. Men nu råkar jag ha en make som är enormt dålig på att hålla sig stilla. Att ligga still i en säng och inte ens få lämna avdelningen (det får man inte som hjärtpatient) är en plåga för honom. Vi har flera gånger trott att han varit på väg att få komma hem, igår var han helt övertygad om att han skulle få åka hem på kvällen och vi hade planerat med hämtning. Så på rinden fick han veta att ytterligare två tester är inplanerade och att de kommer att tas först efter helgen...

Så ny beräknad hemkomst är först på onsdag, vilket i så fall också innebär att han missar vårt besök hos barnmorskan där vi troligtvis får höra hjärtljud för första gången. Han blev riktigt, riktigt deppig. Jag är väl inte sprudlande glad heller... Första dagen var jag fruktansvärt orolig och märkte att det också påverkade den lille i magen - han levde om därinne på ett sätt jag inte känt tidigare. Nu är jag mycket lugnare, det känns verkligen som om de är säkra på att de hittat felet, att det inte ska vara svårt att åtgärda och att de nu bara vill vara extra säkra på att de gör rätt. Livrem, byxhängslen och lite extra knappar på en gång typ. Men det går inte att komma ifrån att det sliter både på honom och mig.

Besökstiden är på eftermiddagen till tidig kväll och jag är såklart där så mycket jag kan. På förmiddagarna här hemma har jag svårt att ta mig för saker, får inte riktigt tummarna loss utan kommer på mig själv med att sitta och grubbla. På kvällarna när jag kommer hem strax innan 21 är jag helt slut och stupar i säng ganska snart. Tycker verkligen inte om att sova ensam här hemma så det är väl på sitt sätt bra att jag är så trött, lättare att somna då. Har tidigare under graviditeten inte tyckt att jag påverkas av hormoner men nu gör jag det verkligen! Så fort jag blir trött och ensam blir jag gråtfärdig och tycker alldeles för synd om mig själv. Inser verkligen vikten av att ta hand om sig själv...

Men det lönar sig ju inte att sitta här och tycka synd om sig själv. Henry mår ju faktiskt efter omständigheterna bra, han kommer att bli helt bra med hjälp av lite mediciner och vila, och det går ju faktiskt inte någon nöd på mig heller, egentligen. Nu ska jag gå och göra en lasagne som vi ska äta hans första dag hemma (han längtar efter hemlagad mat efter sjukhusmaten), kolla lite skidor och sen ska jag åka in och ge mitt hjärta en stor, stor puss!!