onsdag 22 juli 2015

Det är över för henne nu...

... Nu har hon sluppit ifrån smärtan, fina J som fått lida så mycket, så länge. (Vet ni inte vad och vem jag pratar om så berättar jag om J i mitt förra inlägg, jag orkar inte upprepa allt igen).

Jag har fått veta att häromdagen tog det slut, då vann cancern till slut över J. Denna vidriga jävla sjukdom har tagit ännu ett liv, alldeles för tidigt och med så mycket smärta och plåga inblandad. På ett sätt är det såklart en lättnad för J, hon visste att hon aldrig skulle bli frisk och hon mådde så dåligt och hade så ont. Men kvar lämnar hon en make, alldeles för ung för att bli änkeman, och en son som fyller två år i dagarna.

Det finns folk som påstår att det finns en mening med allt som händer. Om det finns nån som läser här som känner så, snälla försök förklara för mig för jag kan inte förstå. Vad är det för mening med att en person, eller rättare sagt ett par, ska gå igenom flera års helvete för att försöka bilda familj, och när de sen äntligen, mot alla odds lyckas så får de inte vara lyckliga mer än en kort stund innan sjukdomsbeskedet kommer. Vad är det för mening med att en kvinna som längtat hela sitt efter att bli mamma inte får möjlighet att njuta fullt ut när hon äntligen fått det hon längtat efter? Vad är det för mening med att en man ska lämnas ensam med det barn han kämpat för så länge tillsammans med kvinnan i sitt liv? Vad är det för mening med att ett barn ska mista sin mamma så tidigt, bara dagar före sin 2-årsdag och utan en rimlig möjlighet få lära känna henne. Förklara för mig för jag kan inte förstå.

Tankarna snurrar. Tårarna forsar. Jag är arg, jag är ledsen, jag är frustrerad, jag är förvirrad, allt i ett enda virrvarr.

FUCK CANCER!

Inga kommentarer: