Jag borde ha sagt något...

Under helgerna var kom jag gående på väg hem och fick syn på en liten kille, jag gissar att han var ca 4-5 år gammal, gående själv på trottoaren intill en ganska så trafikerad gata. Jag tyckte det kändes lite konstigt att han gick där helt själv, så jag gick åt samma håll och försökte kolla om det var så att han hade föräldrar eller någon annan vuxen i närheten. Jag såg ingen så jag gick över gatan och sprang ifatt honom.

Jag frågade varför han gick där helt själv och han sa, med darrande underläpp och tårarna nära att X hade sprungit ifrån honom. Jag pratade lite mer med honom och förstod att X var hans storasyster och att hon hade stuckit iväg med en kompis och lämnat honom ensam. Jag frågade honom om vi skulle leta upp X och kompisen men det ville han inte. Jag frågade om han visste var han bodde och han pekade på ett höghus i närheten. Hans mamma var hemma sa han, jag frågade om jag skulle följa honom hem. Det ville han och han tog mig i handen och vi gick mot hans hus och pratade om att det inte är så bra att gå ensam intill vägen. Väl framme var där såklart låst och porttelefon men lille Y var jätteduktig och visste både sitt efternamn och vad mamma och pappa hette så jag lyckades hitta rätt och ringde på telefonen. Mamman svarade och jag sa att: "Jag står här ute med lille Y, han är lite ledsen för han blev lämnad ensam". Mamman svarade, som det lät något besvärad: "Jaha, då har hans syster stuckit ifrån honom igen, jag kommer". Direkt därefter kom hon ut, öppnade dörren, Y gick in, utan att få minsta kram eller annan ömhetsbevis från henne och hon sa till mig: "Ja, alltså, det var ingen fara, hans syster har bara sprungit ifrån honom igen." Sen stängde hon dörren. Kvar stod jag, helt stum och med tappad haka.

Jag borde ha sagt något när mamman sa sådär. Om inte annat för att visa lille Y att detta var faktiskt inte okej. Men jag blev så paff att känslorna inte kom direkt. Det tog dock inte lång tid innan jag blev riktigt arg. För det första, vore det för mycket begärt att säga "tack" när jag har hjälpt ditt barn, som var ensamt och ledset, oavsett om du tyckte det var en stor grej eller inte. För det andra, hur i hela fridens namn kan man tycka att det är okej att en så liten kille går helt själv längs en trafikerad väg? Om han hade råkat gå ut i gatan och blivit påkörd, hade det varit en stor grej då? Och om det inte hade varit en vänligt sinnad kvinna som jag som hade mött killen utan en man/kvinna med helt andra tankar och böjelser för barn, hade det varit en stor grej då kanske?

Jag blir så arg och så matt och så ledsen ibland när jag tänker på hur en del människor inte vill något hellre än att bli föräldrar men inte lyckas och så finns det människor som inte visar det minsta respekt varken för sina barn eller för det faktum att de haft en enorm tur att faktiskt få bli föräldrar...