Underliga prioriteringar

Vi tittar ofta på programmet "Lyxfällan". Jag blir på en gång fascinerad och skrämd över hur folk kan sätta sig i såna situationer, ofta för att konsumera en massa onödig skit rent ut sagt. När man sen ser dem tvingas reda ut röran så blir jag än mer fascinerad och skrämd över vad de upprörs över. Man ser vuxna män står och börja gråta över att behöva sälja sin bil. En BIL! Och då pratar vi inte om en gammal antik bil som man renoverat upp och skött om. En helt vanlig bil, som är finare och dyrare än vad man har råd med - en ren satussymbol.

När jag såg detta började jag fundera över vad som skulle kunna göra mig riktigt ledsen att behöva göra mig av med om vi någon gång skulle hamna i en sån sits. Det skulle till exempel kunna var tårtspaden i silver som jag fick av mormorssyster Anna som hon hade fått i present som ung. Även ett par andra arvegods skulle skära i hjärtat att inte få ha kvar. Och även, hur fånigt det än kanske kan låta, min MFF tröja som jag haft på mig på alla MFF matcher sen jag fick den i mitten av 80-talet. Det handlar bara om saker som värmer hjärtat, som det finns oerhört mycket känslor bakom. Om jag skulle behöva åka i en skruttbil, gå i begagnade kläder, äta nudlar och snabbmakaroner skulle inte bekomma mig om det var det som behövdes för att reda ut en omöjlig livssituation.

Nu är sannolikheten att vi skulle hamna där minimal, för att inte säga obefintlig. Jag har hela mitt liv ansetts som försiktig med pengar. När jag var liten kallades jag snål och jag kan nog hålla med om jag kunde och kanske fortfarande kan vara snål mot mig själv (däremot sällan gentemot andra). Jag har haft sparkonto så länge jag kan minnas, har alltid sparat och aldrig handlat på kredit. Jag har inget behov av statusprylar och handlar allra helst på rea. Under en period när jag bodde nära tre olika matbutiker lusläste jag tidningarna varje måndag efter kuponger och extraerbjudanden i de olika butikerna och satte ihop tre olika köplistor för att få inköpen så billiga som möjligt.

Jag har väl numera slappnat av lite mer men väldigt sparsam är jag fortfarande och det är så skönt att maken är likadan. Även fast vi vet att det väntar tuffare tider nu när jag blir arbetslös (nej, jag tror inte att arbetsgivarna kommer att stå i kö efter en gravid kvinna i sina bästa år) och sen ska leva på föräldrapenning så är vi inte oroliga eller skärrade. Vi är sparsamma,vi har en buffert och vi är opretensiösa när det gäller kläder och prylar. Det kommer att gå utmärkt även om det såklart kommer att märkas i plånboken. Kanske låter jag nu som nån självgod "Bror Duktig" med skygglappar. Men jag är fullt medveten om att man aldrig kan veta vad framtiden har i sitt sköte. Självklart kan det hända saker som gör att vi hamnar i en kris. Men det jag menar är att det känns tryggt att veta att vi båda har samma syn på ekonomi, att vi gör vårt yttersta för att inte hamna i problem och att vi är villiga att göra det som behövs om vi skulle hamna där.

På tal om "Lyxfällan" - vi slår alltsomoftast över till nån annan kanal ett par minuter innan det slutar. Det stör mig att de som medverkar ofta får så otroligt stora presenter. Jag förstår att de måste få något för sitt deltagande men mat för en hel familj ett år? Lyxsemestrar? Känns lite... Man blir lite småirriterad när de får, i vissa fall, lyxprylar som man själv känner att man inte kan unna sig för att man sköter sin ekonomi...