Sliten

Nu känner jag verkligen av att alla mina krafter inte är tillbaks ännu. Har precis tömt ett släp med ved, skrapat av fastfrusna flisor från släpet, skottat lite, dammsugat och diskat. Nu är jag helt slut. Men skulle aldrig orkat göra hälften av detta i början av veckan så det är ett steg på vägen.

Var ganska slut igår kväll / natt också, men då inte på grund av något jag själv åstadkommit utan såklart efter det helt otroliga skidloppet igår som resulterade i två svenska medaljer. Jag får säga som kommentatorerna - jag har aldrig sett något liknande. Alla pratade om Markus Hellner innan loppet, men den som framför allt såg till att det blev otroligt underhållande var Johan Olsson. När han stack efter skidbytet så tog jag för givet att han snabbt skulle bli inhämtad. När sen avståndet till klungan fortsatte vara ungefär detsamma väntade jag ändå på att klungan bara skulle bestämma sig och sen åka ifatt honom. Men se Olsson han jobbade på och där bak i klungan hade han Hellner och Anders Södergren som jobbade fantastiskt för honom och gjorde vad de kunde för att hålla farten nere. Anders Södergren, som efter 7 sorger och 8 bedrövelser inte hade några som helst förväntningar på sig, i synnerhet inte efter att han började tävlingen med ett fall. Ju längre loppet gick började man så smått hoppas på att Olsson kanske skulle kunna hålla så pass att han skulle kunna slås om en medalj. Men så började dom hämta in på honom när loppet närmade sig slutet och då hade jag hela tiden i bakhuvet vad de sagt så många gånger - blir man inhämtade så har man bränt sitt krut, då orkar man inte hänga med. Men Johan Olsson orkade!

Hela sista delen av loppet stod jag upp, emellanåt hoppandes, jag var för nervös för att sitta ner. När de kom mot upploppet och det såg ut som att det fanns en risk att Olsson skulle kunna bli fyra var jag så frustrerad, det hade känts så enormt orättvist. Men han bet ihop och medan Hellner spurtade fram mot sitt guld så slet Olsson till sig sitt brons. Helt underbart! Men det som nästan gjorde mig mest glad var att se Anders Södergren. Som han slet för sina lagkamrater under loppet, sen kom han in på en - för honom just nu- fantastisk 10:e plats och när han kom över mållinjen jublade han som om han själv tagit medalj. Vilken hjälte!

På slutet, under upploppet skrek jag som en tok, jag kunde bara inte hålla tillbaks det! Henry som låg och sov blev rätt arg över att bli väckt på det viset. Han förstod väl lite bättre när han såg Per Elofsson gråta så han inte kunde prata och när han hörde alla experter kommentera det som hänt. Nu sitter vi och ser reprisen - då hoppas jag att han ska förstå ännu bättre.

Detta blev nog rätt osammanhängade och rörigt men jag blir fortfarande lite adrenalinstinn när jag tänker på det.