Skrev på Lottas blogg för en stund sedan om rädslor och fobier och kom då att tänka på mitt fallskärmshopp som jag gjorde för 1 1/2 år sedan. Jag! Som har världens höjdskräck! Jag skrev ett mail på kvällen när vi kommit hem - satt o läste det precis och det började pirra i kroppen igen av känslan vi upplevde den där kvällen. Kan inte låta bli att publicera det där mailet. Tyvärr blev det inga bilder - ni får nöja er med beskrivningen.
Tänk er en sån där dag med blåst och regn som man tycker känns som småspik i ansiktet. Tänk er sedan det...i 200km/h! Kan ni inte? Då kan jag tala om hur det känns - jag har upplevt det ikväll.
Lilla jag som är rädd för det mesta som handlar om höjder och fart har idag hoppat fallskärm - tandemhopp! Detta var en födelsedagspresent från min käre karl och något jag funderat på länge. Varje gång jag funderat på det har det dock pirrrat så mycket i magen att jag slagit bort tankarna. Men nu var det dags.
Planen var att hoppa i söndags men då blev det inställt och det blev ombokat till klockan 20 ikväll. Det flög omkring en miljard frjärilar i magen efter att jag fick beskedet på att det skulle bli av. Det var försenat och vi hann se en massa folk hoppa o landa. Det blev mörkare och molnigare och regnet hängde i luften o vi var rädda att det skulle bli inställt. Men så började man kläs på i osexig overall, selar både här och där och som pricken över i en läcker skinnmössa. Sen gavs lite instruktioner på marken under en mängd skämt som inte uppskattades 100% av frk Lind i det läget! Sen innan man hann fatta vad som hände var det dags att kasta sig in i planet (som var fr andra världskriget) och bege sig upp mot 3000m höjd.
Uppe i planet var stämningen minst sagt tryckt. Vi som var tandem-bihang var knäpptysta. Min instruktör var dock trygg o lugn och det kändes bra att han (enligt egen utsago i a f) hade gjort 2000 hopp varav 500 tandem. In i det sista var det osäkert om vi skulle hoppa. Det blev allt mörkare, det var molnigt och regnade. Men de bestämde sig för att vi skulle hoppa o plötsligt stod vi där i dörröppningen 3000m upp i luften och det var bara att lyfta fötterna från golvet och lägga sitt liv i en främlings händer. Det enda man såg var en gröt (dvs molnen). Och så plötsligt var vi där ute och föll handlöst genom molnen och regnet. Det piskade något vansinnigt i ansiktet och nånstans hann jag tänka: Vad FAAAN har jag gett mig in på. Så kom vi genom molnen och såg hela stan upplyst och det var bara så vansinnigt vackert att jag inte kan hitta ord för det. I nästan samma ögonblick fälldes skärmen ut, det kom ett kraftigt ryck och sen blev det bara helt tyst och stilla och jag hörde som i en dimma (kanske pga lock för öronen) intruktören säga: Jaha då var den biten över. Att sväva omkring där i mörkret men hela Skåne, och i horisonten Köpenhamn, upplyst under en var helt makalöst! Där hade jag kunnat vara länge (även om jag nån gång hann tänka: Vad händer om selarna släpper?) Sen landade vi och jag var bara ett enda stort fånleende tror jag. Våra fotografer på plats (TACK Jörgen och Pappa) sa att de inte fick med så himla mycket pga att det var för mörkt men det gör inget - jag har en helt fantastisk film i mitt huvud - synd att jag inte kan visa upp den bara. Att vi fick hoppa så sent på kvällen är jag bara glad för - det sättet att se landskapet på var kanon. Jag trodde att jag skulle sprudla av adrenalin efteråt och ha svårt att sova. Men jag känner mig mest slut och nästan tom. Men har ett leende på läpparna!
Nu är det dags att försöka sova. Ni lär säkert få höra om detta hopp fler ggr men jag var bara tvungen att skriva av mig!
Kramis
Åsa - som är glad att hon kom ner på jorden helskinnad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar