Chockad och arg!

Idag när jag och Oskar var på väg hem från affären så hörde jag en riktigt ilsken kille (tror det var en kille) skrika lång väg. Efter en liten stund såg jag en mamma komma gående med tre barn, min gissning är att de var ca 1 1/2, 5 och 7år gamla, det var den minsta som hade ett vredesutbrott. Efter en liten stund så vräkte mamman ner honom i sittvagnen och gick raskt vidare och jag hann tänka "att hon vågar låta bli att spänna fast honom". Lillkillen, som fortfarande var ursinnig, vred sig som en orm och plötsligt ser jag hur han trillar ur vagnen ner på trottoaren!

Om historien här hade slutat med att mamman direkt böjt sig ner och tagit hand om den lille stackaren hade det varit acceptabelt, jag kan förstå att tålamodet tryter ibland och man kanske inte tänker sig för när man är upprörd och trött (även om man aldrig borde tumma på sitt barns säkerhet). Men så väl var det inte...

Istället för att ta hand om sin son så gick kvinnan helt enkelt bara vidare och sa argt "hejdå" utan att ens titta hur det gick med den lille!!! Han reste sig som tur var upp direkt, gråtande och lätt haltande och han höll sig för knät. Storebror (mellanbarnet) sprang ifatt mamman, viftade upprört och pekade mot sin lillebror. Då stannar mamman och vårlar på honom "ja men vad fan vill du att jag ska göra då". Sen går hon fram till minstingen, frågar: "Har du täntk följa med hem eller?". Jag antar att han sa ja för hon sa sen "då åker du i vagnen" och så gick de vidare.

Kvar stod jag chockad och som förstenad och kände hur jag, alldeles för sent, började darra av ilska. Nu efteråt är jag inte bara arg på kvinnan. Jag är jävla arg och besviken på mig själv över att jag inte reagerade snabbare och sa något, gjorde något! Men det hela gick så snabbt, jag var en bit ifrån på andra sidan gatan och blev som sagt så chockad att jag inte reagerade förrän de hunnit en bit bort. Men ändå... Kvinnan hade säkert struntat fullkomligt i allt jag hade haft att säga men för barnens skull önskar jag att jag hade sagt något, så att de i alla fall fått höra att det inte är okej att de behandlas så. Istället lät jag dem bara gå vidare. Det kommer att jaga mig länge tror jag... Jag hoppas vid gud att detta var en engångsföreteelse och inte ett typiskt beteende hos denna kvinna.

Barn kan driva en till vansinne ibland. Men som vuxen spelar det ingen roll hur arg och frustrerad man blir. Man är vuxen och måste självklart handla därefter, man måste vara kapabel att tygla sitt humör så att man inte skadar sitt barn. Om man kan se sitt barn falla från vagnen och inte ens bry sig om att titta efter om det skadar sig - då borde man fan inte få ha barn överhuvudtaget!