Uppgiven, ledsen och så in i helvete förbannad!

Så många människor som hade sett fram emot derbyt idag. Spelare, ledare och supportrar har laddat inför en av årets största matcher. Folk har jagat biljetter, det har sytts flaggor, planerats Tifon, diskuterats, spekulerats precis som det ska vara.

Visst blev man irriterad när det hela inleddes med att spelarna fick lämna planen på grund av bengalbränning. Men när matchen drog igång så var det en ren njutning! Fullsatta läktare, härlig stämning och på planen en sån intensitet, sånt spel en sån underbar match! En sån match som verkligen får en att förstå varför man älskar den här sporten! Inte ens feldömda offsider eller HIF:s ledningsmål förtog känslan av att detta skulle bli en fest utan dess like.

Men så hände det som bara inte får hända.

En idiot, en riktig jävla jubelidiot bestämde sig för att det bästa sättet att reagera på HIF:s mål inte var att sjunga ännu högre och få spelarna att tända ännu mer. Nej, denna hjärndöda individ bestämmer sig för att kasta in ett knallskott mot HIF:s målvakt! Som om inte det var elände nog så är det sedan en ännu större idiot - eller om det nu var samma person - som inte tyckte att detta räckte utan tar sig in på plan, går fram emot målvakten och ger honom en knuff innan först en HIF-spelare och sen ordningsvakter och polis lyckas brotta ner honom. Och där förstörde han / de allt det som alla vi andra sett fram emot så länge. Jag kan inte tala för alla andra men för mig förstörde han än mer.

Många pratar så här direkt efteråt om det sura i att vi (med största sannolikhet) förlorar tre poäng. Jag är medveten om att det såklart kan ha stor inverkan på den slutgiltiga allsvenska tabellen men ärligt talat orkar jag inte bry mig om det just nu. Det här handlar om så mycket mer. Fram tills idag har jag, trots att det visst kan vara en del bråk kring MFF matcher ibland och trots att det tänds en del bengaler, känt mig trygg i att de skandalscener vi sett från andra matcher inte kommer att hända i Malmö. Den tryggheten har idioterna tagit ifrån mig nu. Nu finns det i bakhuvet att det kan hända. Stora delar HIF-klacken hoppade, firade och jublade när det stod klart att matchen avbröts. Är det verkligen en glädje att vinna på det här sättet?

Detta är inget genomtänkt inlägg, detta är ett sätt att få ur mig frustration, ilska och sorg. Det är på ett sätt bra att det är en lång paus till nästa match, som jag känner det just nu så har musten och lusten totalt gått ur mig. En eller ett par idioter har pissat på något jag och så många andra brinner för och älskar. Det är svårt att ta in och smälta...