Fina fötter, trötta öron

Med magen rund som en vattenmelon börjar en del vardagliga sysslor bli svåra att utföra. Som att klippa tånaglar och fila fötterna. Bara att få på sig skorna är ett projekt och att sitta med magen hopklämd någon längre stund är inte att rekommendera. Så jag bestämde mig för att lyxa till det lite och gå och få fotvård!

Har gått förbi ett litet ställe som såg supermysigt ut men där var det fullbokat till augusti. Men på hälsostudion på badet, bara 2 minuters gångväg från oss (ok, 4 för mig just nu), fanns det tid så jag bokade in mig och var där igår kväll. Det var jätteskönt att bli ompysslad, skönt att få bort allt "skräp" på fötterna och få avsluta med en fotmassage (som gärna hade fått vara längre) och damen som gjorde behandlingen var snäll och omtänksam, satte till och med på mig strumpor och skor när behandlingen var klar. Med denna beskrivning låter det kanske underligt att jag inte kommer att gå tillbaks dit igen.

När jag går på massage eller liknande behandlingar så ser jag det som ett tillfälle att slappna av, njuta och rå om mig själv. Det är på något sätt inte bara en behandling för kroppen men också för själen. Då vill jag att det ska vara lugnt och skönt. Självklart kan man småprata med den som utför behandlingen men den personen ska, enligt min mening, inte sätta sig själv i centrum. Vi är ju alla olika så det finns säkert folk som gärna pladdrar på oavbrutet under sin behandling, men detta bör den utför behandlingen kunna känna av, i alla fall någorlunda. Arbetar man med människor är det också lämpligt att kunna läsa av människor en smula.

Nåväl, jag kom in och damen började direkt prata om min mage - jag hade ju berättat i telefon att jag är höggravid. Innan jag ens hade fått av mig skorna och satt mig i stolen visste jag allt om hur mycket hon gått över tiden med sitt första barn, hur hon hade känt inför förlossningen mm. När hon ställt de nödvändiga frågorna inför behandlingen började frågorna kring min graviditet att hagla. Varje (ganska kort) svar ledde till en lång berättelse ur hennes liv. Jag ville inte vara otrevlig men försökte små fina hintar som att luta mig tillbaks och blunda (för att visa att jag ville slappna av och njuta av stunden), fråga om behandlingen, ge ganska korta svar och inte fråga tillbaks men ingenting hjälpte.

När jag gick därifrån hade jag fått såmycket personliga frågor ställda till mig att jag kände det som om jag varit hos nån terapeut (eller förhörsledare). Jag visste också en mängd saker som vilken vagn hennes son skaffat till sitt barn och hur mycket han sålt en annan för på Blocket, att hennes barnmorska fått trillingar (utan IVF behandling), att hennes väninna gått igenom massor av IVF:er och till slut fick tvillingar men äktenskapet sprack, hur dålig vården är i Hörby (inklusive exakt hur det gick till när hon försökte få vård för sitt ben), hur det gick till när hon hamnade på en vårdcentral i balkläder, hur det gått till på deras profylaxkurs (inklusive hur länge de umgåtts efter barnen fötts och vilka fotton de tagit) och mycket, mycket annat... Nu tror ni kanske att jag skämde bort mig hysteriskt och var på en halvdagsbehandling? Nejdå, allt detta avhandlades på en timme.

Så om jag ska göra fler fotvårdsbehandlingar blir det någonannanstans, alternativt så får jag utrusta mig med öronproppar!