Nu börjar den närma sig. Den där tiden på året som många tycker är spännande och ser fram emot men som jag bara tycker är jobbig. Nej, jag pratar inte om julen. Jag pratar om Silly Season.
Egentligen har det ju snackats länge nu i MFF om framför allt de tre spelare som har utgående kontrakt: Thern, Ricardinho och Halsti, och det blir bara jobbigare och jobbigare att läsa om och tänka på. Jag vet att det hör till fotbollen av idag att spelare kommer och går. I vissa fall känns det helt okej när en spelare lämnar, även spelare som är bra och som man gillar. Man konstaterar faktum, säger "tack för den här tiden" och så släpper man det. Lite åt det hållet känner jag för Thern och Ricardinho. Visst är de bra och visst skulle jag vilja ha dem kvar i MFF men det känns ändå helt okej att de lämnar så länge de ersätts av (minst) lika bra spelare. Men så kommer vi till Markus "sämpa" "Halstinho" Halsti. Och då kommer saken i ett annat läge.
För mig är Halsti en MFF:are fullt ut och allra helst skulle jag vilja att han fortsatte vara det under hela sin karriär. Det är så mycket jag gillar hos denne spelare. Hur han utan gnäll i media tagit sig från frysboxen till en position som en av lagets absolut viktigaste spelare. Hur han alltid ger allt ("sämpa") och på ett klassiskt MFF-sätt aldrig är nöjd med annat än vinst, oavsett motstånd. Hans målfirande, eller rättare sagt brist på detsamma. Det ödmjuka och trevliga intryck han gör i intervjuer. Den här texten på Himmelriket uttrycker väldigt väl vad jag också känner (även om det nu blivit klart att det inte blir Helsingfors för Halsti). Jag unnar Markus Halsti av hela mitt MFF-hjärta att få komma ut på ett proffsäventyr var det än vara må. Men det gör ändå ont i samma hjärta att tänka på att Olympiakos-matchen på tisdag kanske är hans sista hos oss. Jag hoppas att det inte är så men vågar inte riktigt tro något annat.
Bryr jag mig för mycket? Är jag för blödig? Blandar jag in för mycket känslor i det här? Alldeles säkert. Men det är så jag funkar, i många sammanhang, men i synnerhet som fotbollssupporter. När det kommer till MFF så är det massor av känslor och passion inblandade. Ibland önskar jag verkligen att jag inte brydde mig så mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Den sista meningen sammanfattar allt så extremt väl. Bra Åsa!
Skicka en kommentar