Om att vara arbetslös

Läste lite ur en intervju med Gabriela Pichler idag, som har gjort en film som heter "Äta, sova, dö". I intervjun pratar hon bland annat om arbetslös och beskriver det såhär: "När man jobbade handlade livet om att äta, sova, jobba och så småningom dö. Sedan blev det bara äta, sova, dö. man går upp, kollar på TV, skickar jobbansökningar utan att få svar. Det är lätt att man isolerar sig. Att inte vara behövd i samhället äter upp ens självförtroende".

Nu känner jag absolut inte att min tillvaro som arbetslös är så frustrerande, långt ifrån. Jag isolerar mig absolut inte och jag har att göra, även den tid jag inte sitter och söker jobb. Med allt som hänt runtomkring en tid tillbaks hade jag ju dessutom haft svårt att få ihop tillvaron om jag jobbat heltid. Men jag förstår ändå vada hon menar.

Jag har bara varit arbetslös ett par månader men jag har haft ett par dippar i humöret redan. Inte så att jag känt mig värdelös men visst svajar självförtroendet ibland efter ett tag. Men mest av allt kan jag bli frustrerad. Jag vet att jag är bra på det jag gör, men att ens få en chans att visa det är långtifrån lätt. Det är lite knäckande i längden att lägga ner en hel del tid och en väldigt massa enerig och engagemang för att skriva bra ansökningar, var och en anpassad för det aktuella företaget/tjänsten, att söka upp information om företagen, att försöka sälja sig själv om och om igen och så får man, i de flesta fall, inte ens ett "nej tack" mail.

Men, som sagt, jag är absolut inte i stadiet "äta, sova dö" och jag är fortfarande rätt så övertygad om att det kommer att lösa sig inom en hyfsat snar framtid om jag bara ger mig f-n på det. Och det gör jag. Snart är det min tur att få visa vad jag går för!