Annorlunda vardag är att vänta...

Sitter här i fåtöljen och väntar på att Henry ska komma hem efter att ha varit inne i stan och lämnat lite sjukskrivningspapper etc på jobb. Tror inte det sjunkit in riktigt ännu att jag inte ska tillbaks till jobbet mer nånsin och att denna ledighet (såsmåningom arbetslöshet) faktist inte bara är ett par dagars semester eller kompledigt. Antar att det är naturligt att det känns så när man lämnar ett ställe där man jobbat i mer än 10 år... Skönt men väldigt konstigt.

Henry var inne ett par dagar på sjukhuset igen för sista (hoppas vi) undersökningarna. Han blev utskriven igår och är sjukskriven till 10/4. Såsmåningom ska han få telefontid med en läkare som gjort en sammanställning av alla de olika undersökningar och tester som gjorts så att vi kan få 100 procentigt besked om allt vad gäller hans hjärta.

Under rätt så lång tid när jag jobbat mycket kvällar så har vi fått kämpa för att hinna ses och ännu mer för att hinna vara sociala med familj och vänner. Blir säkert en omställning i början att nu vara hemma tillsammans dygnet runt i en månad, men det ska bli väldigt skönt att ha tid tillsammans utan press på att man måste göra saker tillsammans varje ledigt tillfälle. Om inte annat så ska vi börja fixa iordning lite smått på det som ska bli Knoddis rum. Jag har också en lång lista med saker att pyssla med som blivit liggande på grund av tidsbrist. (Hur mycket av det som nu faktist blir gjort blir spännande att se).

Jag var också på sjukhuset igår, även denna gång visade det sig vara falskt alarm tack och lov. Den lille busen i magen brukar sparka som en tok under vissa delar av dygnet (man börjar lära sig en dygnsrytm) och han kan ge ganska rejäla kickar som ibland får mig att hoppa till ordentligt. I förrgår kväll, under den tid som brukar vara livligast, var han nästan helt stilla och han fortsatte vara extremt lugn även igår morse. Barnmorskan sa till mig senast att vara uppmärksam på om rörelserna i magen minskade, men man vill ju inte vara en hysterisk blivande mamma så jag försökte intala mig själv att han bara hade en lugn dag.

Men även under dagen höll han sig extremt stilla, jag kunde känna några pyttesmå rörelser men de var som små kittlingar där jag brukar få rejäla stångningar. Jag testade lite saker som normalt får honom att starta cirkus därinne men nästan ingen / väldigt liten reaktion. Gick såsmåningom in och sökte lite på nätet - hittade då en sida med inlägg från läkare som rekommenderade några tester men kunde göra - om bebisen inte reagerade på dessa så skulle man kontakta läkare direkt - "Vänta inte en extra dag" stod där. Jag testade, ingenreaktion och ringde spec.mödravården med förhoppning om att de skulle säga att det inte var någon fara, men istället sa de: "Kom in meddetsamma"!

Var på väg in i upplösningstillstånd, kunde inte få tag på Henry eftersom han var på undersökning och fick inte heller tag på mina föräldrar. Min söta kusin skjutsade in mig till sjukshuset och medan jag väntade så fick jag tag på maken som inte hunnit lämna Lund så han kom upp till mig. Det visade sig att lilleman mådde hur bra som helst, han hade bara krupit in med fötterna bakom moderkakan så jag kände inte hans sparkar. Jävlar vad en så liten krabat kan ställa till med mycket oro!

Nu kommer snart maken hem. En promenix till garnaffären i solen kanske så att jag kan fortsätta med Knoddis kläder och sen lite fix med att föra över bilder från mobil o kamera till datorn tror jag står på dagens schema.