Omöjligt avstånd har blivit tre små poäng

När Allsvenskan tog paus under Fotbolls-EM pratades det mycket om att Elfsborg hade skaffat sig ett mer eller mindre ointagligt försprång och att Allsvenskan såg ut att vara avgjord. Jag blev smått irriterad på det snacket. Självklart var avståndet möjligt att hämta in, särskilt när inte ens halva serien var spelad. Alla lag får formsvackor för eller senare och dessutom kan hur mycket som helst hända under "silly season".

Nu, ett par matcher senare så är MFF bara 3 poäng efter Elfsborg och detta trots att man förlorade borta mot Örebro och plötsligt så talas det guldstrid och guldjakt.

Det är en härlig känsla att vi är med däruppe och slåss i toppen där vi hör hemma! Eller kanske skulle skrivit "himma". Finns ju en MFF-låt som heter: Guld ska glimma där det hör himma  :-) 

Skönt att vi idag lyckades besegra ännu ett spöke: "Vi-kan-inte-vinna-och-inte-ens-spela-ordentlig-fotboll-på-andra-ställen-än-Swedbank Stadion-spöket". Det har verkligen varit en galet stor skillnad på MFF hemma och MFF borta och det är svårt att förstå hur man kan pendla i form, spelskicklighet, tempo osv osv mellan hemma- och bortaplan. Självklart har man hjälp av sin hemmapublik och att vara i sin hemtama miljö under uppladdning och allt vad det nu kan vara men så stor skillnad i spel som det varit för MFF känns ändå orimligt. Hoppas vändningen kom idag.

Det ska bli spännande att se hur MFF ska klara sig utan Jimmy Durmaz. Självklart är det ett avbräck för laget, särskilt med tanke på hur han spelat på sistone men jag hoppas att Simon Thern ska kunna växa in i det och att laget får kläm på det lite nya sättet att spela iom att Simon har en helt annan spelstil än Durmaz.

Vissa spelare känns det tufft att se lämna klubben, medan vissa inte lyckas gräva sig så djupt in i mitt MFF-hjärta oavsett sin kapacitet på planen. Det är säkert många olika faktorer som spelar in, vissa som man kanske inte ens tänker på. När det gäller Jimmy Durmaz så har jag såklart också imponerats av hans teknik och hans skott. Men jag har också tyckt väldigt illa om hans filmningar, de onödiga fula saker han ibland kunnat göra och de dumma gula korten han dragit på sig ibland. Det är antagligen ett par av anledningarna till att jag haft svårt att ta honom till mig fullt ut.

Slutligen: En träningsmatch mot ett Premier League-lag som knappt hunnit starta sin försäsong säger väl kanske egentligen inte så himla mycket om MFFs form eller status. Men jag imponerades än en gång av våra ungdomar som väntar på sin tid i A-laget. När de väl får chansen att hoppa in så tar de den, utan att tveka eller imponeras av motståndet. (eller medspelarna heller för den delen). Skrev lite om det i min matchrapport. Så kaxig och självsäker var definitivt inte jag i 20års åldern...