Servicekänsla

Under midsommarhelgen var vi på en liten välbehövlig weekendresa till Gdansk. Det var jättemysigt att vara där tillsammans, vi såg en hel del och hade det jättebra. Men det fanns ett par små men...

Något som kan få mig allt från småirriterad till skogstokig är dålig service. Kanske beror det på att jag mer eller mindre alltid jobbat med att ge service (och jag tycker själv att jag gör det bra), därför förväntar jag mig att jag ska få samma bemötande när jag själv går på restaurang, bor på hotell etc. På den här resan kan man väl säga att mina förväntningar på denna fronten grusades rejält...

På hotellet var det lustigt nog ägarinnan/chefen som var den otrevliga, hennes nyanställda receptionist var i och för sig inte särskilt kunnig men hon var trevlig och gjorde vad hon kunde. Första natten sov jag nästan ingenting. Sängarna var vansinnigt obekväma - tänk er en säng utan någon form av bäddmadrass på -jag tror att jag fortfarande hade märken efter fjädrarna i höft och axel på morgonen. Eftersom jag har det jobb jag har så tror jag inte på att vara otrevlig mot personal så jag frågade ägarinnan (som själv jobbade i reception/frukost den dagen) väldigt vänligt och försiktigt på morgonen om det fanns någon som helst möjligthet att få något till sängen som gjorde den mjukare. Hon förstod inte helt vad vi menade så hon följde medupp till rummet, stirrade argt på oss och sa "It's normal", sen vände hon på klacken och gick. (När vi senare på kvällen pratade med den andra receptionisten så fixade hon snabbt och lätt extra täcken att ligga på vilket hjälpte en del).

Efter "it's normal" incidenten fick vi en utskällning på polska när vi hade oförskämdheten att be spårvagnsföraren om två 24 timmarsbiljetter (vilket skylten bredvid honom visade att han sålde), så vi fick snällt köpa varsin vanlig 1 timmesbiljett istället. Under ett besök på ett museum som vi hade sett fram emot att gå till kom en annan höjdpunkt. I entrén fanns en massa informationssyltar etc på både engelska och tyska och damen som sålde biljetterna pratade också engelska. En bit in genom salarna visade det sig att den utställning som vi kommit för att se var stängd, vilket såklart var en besvikelse men vi tänkte att vi ju kunde kolla på resten ändå. Men det visar sig då att all information i alla montrar på hela museet bara fanns på polska. Vi tänkte då att det ju måste finnas någon guidebok eller häfte vi missat att få med oss, på flera andra museer jag varit i Polen så finns det infoblad att få med sig på engelska och tyska och ibland fler språk. Vi gick därför tillbaks till entrén och frågade om det gick att få någon information på engelska. Hon tittade på oss som om vi var något hon råkat trampa i på gatan och sa att det inte fanns någon information alls i museet. Vi sa då att det ju fanns information i alla montrarna men bara på polska och det är ju svårt för turister att förstå vad det är de visar. Hon svarade då (med tillhörande handviftningar): "We are a museum, we do not have to have information in every language. No there is not informtaion in english, german, japanese or other". Vi lämnade museet...

Missförstå mig inte, vi hade det väldigt bra på resan men visst ger ett antal såna här händelser per dag lite smolk i glädjebägaren. Hade det här varit hemma i vardagen hade jag nog fått ett eller flera utbrott men eftersom vi var på semester försökte jag bara gilla läget, bita mig i tungan, och ta ett par djupa andetag.