Jag har fått ytterligare ett bevis på att man inte ska ha förutfattade meningar om folk, att man inte alltid ska lita på det första intrycket.
Läste igår matchprogrammet från MFF:s match mot HIF och blev väldigt förvånad och positivt överraskad när jag läste om Pawel Cibicki, ung och extremt lovande fotbollsspelare i Malmö FF för er som inte hört talas om honom. I intervjuer visar han ofta prov på typisk malmöitisk kaxighet och verkar vara en skön filur som bjuder mycket på sig själv. Just den delen av det första intrycket av honom är jag rätt övertygad om att det stämmer. Men av någon anledning har jag också varit övertygad om att han utanför planen var typen som mest spenderar all sin tid med att spela X-box och dataspel och inte funderar så mycket på livet utanför fotbollen. Men ack så fel man kan ha.
Det visar sig i intervjun att 21-årige Cibicki tex ofta hälsar på i sin gamla skola, pratar med barnen och ibland håller i en idrottslektion. "Det gäller att inte glömma vart man kommer ifrån", säger han i intervjun. Han är också fotbollstränare för ungdomar födda -01. Det är här jag blir riktigt positivt överraskad. "...sen driver jag även på vikten av skolan - även fast jag inte själv tog skolan på så stort allvar. Nu när jag blivit äldre och mognar har det blivit mer uppenbart för mig: Lyckas du inte med fotbollen måste du ha en plan B och därför är skolan viktig - det försöker jag trycka in i deras huvuden. Spelarna ser upp till mig, och det tycker jag är kul, men jag försöker även utnyttja det till att göra något gott".
Härligt jobbat Pawel och tack för att du lärde även mig en läxa! Som jag sagt förut - jag älskar att ha fel när jag blir positivt överraskad.
På fredag är det förresten dags för något av en återkomst. Jag har för första gången på lång tid skrivit en text som ska publiceras på Himmelriket, Svenska Fans MFF-sida. Så håll ögonen öppna, jag tycker själv om texten och hoppas att det blir fler som gör det.
Visar inlägg med etikett Tänkvärt. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Tänkvärt. Visa alla inlägg
måndag 11 maj 2015
tisdag 6 augusti 2013
Gubbarna
Ja vi kallar dom så, det lilla gänget som samlas utanför Coop om mornarna.
Vi, eller rättare sagt Henry, upptäckte dom när han var sjukskriven och ofta var ute och gick tidigt på morgonen. Ibland avslutade han då turen vid Coop och köpte morgonfrallor. Varje gång stod dom där, "gubbarna".
Det är alltså en liten grupp äldre herrar som varje morgon kommer dit i god tid innan butiken öppnar klockan 8. Dom står där ute och småpratar om allt och inget och väntar på att få komma in och göra dagens lilla inköp. En av dom har alltid kavaj och nystrukna byxor och skjorta.
Om de träffas på andra ställen än där förtäljer inte historien. Oavsett är det en go liten grupp tycker jag. Och är Henry ute och går på helgmornarna går han alltid förbi och säger hej. Jag hoppas jag har en sån liten grupp att hänga med när jag blir gammal.
(Cyklade förbi Coop vid 7.35 i morse och, jodå, två av dom var redan på plats). :-)
Vi, eller rättare sagt Henry, upptäckte dom när han var sjukskriven och ofta var ute och gick tidigt på morgonen. Ibland avslutade han då turen vid Coop och köpte morgonfrallor. Varje gång stod dom där, "gubbarna".
Det är alltså en liten grupp äldre herrar som varje morgon kommer dit i god tid innan butiken öppnar klockan 8. Dom står där ute och småpratar om allt och inget och väntar på att få komma in och göra dagens lilla inköp. En av dom har alltid kavaj och nystrukna byxor och skjorta.
Om de träffas på andra ställen än där förtäljer inte historien. Oavsett är det en go liten grupp tycker jag. Och är Henry ute och går på helgmornarna går han alltid förbi och säger hej. Jag hoppas jag har en sån liten grupp att hänga med när jag blir gammal.
(Cyklade förbi Coop vid 7.35 i morse och, jodå, två av dom var redan på plats). :-)
onsdag 24 april 2013
Mitt i prick!
Jag vet att det kanske i mångas ögon kan tyckas fånigt att irritera sig över skrivfel och en del kanske ser mig som språkpolis. Men jag kan inte hjälpa det, jag tycker det är enormt irriterande att se alla dessa särskrivningar och, i mina ögon ännu värre, när "de" och "dem" används lite hur som helst.
Jag hörde för ett tag sedan någon komma med en tänkbar förklaring till varför en del reagerar så starkt på sånt här: Precis som att det finns en del som har gehör när det gäller musik finns det en del som har språkgehör. Jag inbillar mig absolut inte att jag skriver perfekt, långt ifrån men just det här med "de" och "dem" får det att rysa i kroppen på mig som när någon drar med en nagel över en griffeltavla, eller när någon tar en riktigt falsk ton.
Igår hittade jag en klockren text om detta i ett inlägg på FB. Okej, sista två meningarna är väl kanske att ta i, men det ger i alla fall en liten förklaring på det hela.
Tycker dig inte att det är drygt att läsa när mig har bytt orden? Dig kanske inte bryr du, men mig tycker att det blir störande för läsningen. Det kanske inte spelar någon roll för du, men för jag spelar det roll. Oss är många som stör sig på ni som inte kan skilja på nominativ och objekt. Kan inte er visa vi lite hänsyn?
Jag hörde för ett tag sedan någon komma med en tänkbar förklaring till varför en del reagerar så starkt på sånt här: Precis som att det finns en del som har gehör när det gäller musik finns det en del som har språkgehör. Jag inbillar mig absolut inte att jag skriver perfekt, långt ifrån men just det här med "de" och "dem" får det att rysa i kroppen på mig som när någon drar med en nagel över en griffeltavla, eller när någon tar en riktigt falsk ton.
Igår hittade jag en klockren text om detta i ett inlägg på FB. Okej, sista två meningarna är väl kanske att ta i, men det ger i alla fall en liten förklaring på det hela.
Ska det vara så jävla svårt att skilja på de och dem? Skärp er!
Det är exakt samma sak som att skilja på jag och mig, du och dig eller vi och oss. Tycker dig inte att det är drygt att läsa när mig har bytt orden? Dig kanske inte bryr du, men mig tycker att det blir störande för läsningen. Det kanske inte spelar någon roll för du, men för jag spelar det roll. Oss är många som stör sig på ni som inte kan skilja på nominativ och objekt. Kan inte er visa vi lite hänsyn?
måndag 23 juli 2012
Wabbie Foundation - För ofrivilligt barnlösa, mot ofrivillig barnlöshet
De här små krabaterna, en kanin med sin lille kaninbebis, fick Oskar av mig till sin födelsedag.
De kommer från föreningen Wabbie Foundation och för mig är det en symbol för vilken fantastisk tur vi haft som till slut äntligen fick vår lille Oskar och de påminner mig också om att skänka en tanke till alla dom därute som inte haft samma tur som vi.
lördag 5 maj 2012
Hur mycket valmöjligheter behöver vi egentligen?
När jag flyttade till England gillade jag att strosa runt i de stora mataffärerna. Varje hylla, varje vara tycktes ha oändliga alternativ att välja på. Medan det tex hemma i Sverige i stort sett bara fanns en sorts krossade tomater fanns det här en hel upp uppsjö: Grovkrossad, finkrossad, med vitlökssmak, örtsmak osv osv.
Det var ju dock ett antal år sedan och nu börjar det se likadant ut här också. Varje dag poppar det upp nya varianter och smaker på hur många produkter som helst känns det som. Visst kan det vara trevligt på sitt sätt, jag har självklart också hittat egna nya favoriter i smakdjungeln. Men ibland känns det som att det går lite väl långt, som om det är uppfinnesrikedomen som är det viktiga, inte behov eller smak. Jag menar, hur många typer av mineralvatten kan mänskligheten behöva? Jordgubb/Lakritssmak?!? Really?
Det var ju dock ett antal år sedan och nu börjar det se likadant ut här också. Varje dag poppar det upp nya varianter och smaker på hur många produkter som helst känns det som. Visst kan det vara trevligt på sitt sätt, jag har självklart också hittat egna nya favoriter i smakdjungeln. Men ibland känns det som att det går lite väl långt, som om det är uppfinnesrikedomen som är det viktiga, inte behov eller smak. Jag menar, hur många typer av mineralvatten kan mänskligheten behöva? Jordgubb/Lakritssmak?!? Really?
onsdag 28 september 2011
Barnlöshet i fokus
Ofrivillg barnlöshet är inget som det brukar pratas särskilt mycket om, många som håller på med IVF-behandlingar, funderar på adoption etc lider i det tysta och inom politiken hör man det sällan nämnas trots att det finns en hel del att diskutera i ämnet. Men när det nu händer så händer allt på en gång.
För nån månad sedan körde Sydsvenskan en serie om ofrivillig barnlöshet och jag har förstått att det funnits liknande artikelserier i andra tidningar ungefär samtidigt. Så igår startade "Barn till varje pris?" på SVT och om ca en vecka börjar "Drömmen om ett barn" på TV3, båda om samma ämne. Jag tycker det är jättebra! De som lever med detta behöver få veta att det finns många, många andra i samma situation och kanske blir det också lite mindre "tabu" att prata om. Förhoppningsvis tittar också många som inte är drabbade och får lite mer förståelse för dem som är det.
Själv satt jag i soffan med Oskar sovandes i famnen och jag kramade honom lite extra flera gånger när minnena välde upp. Starkaste minnena kom vid sekvensen där en tjej satt och väntade på samtal från sin läkare angående hur hennes ägg klarat befruktningen. Att vänta på ett sådant samtal är ren och skär tortyr, att sedan få beskedet att inga ägg överlevt är något jag önskar att ingen människa skulle behöva uppleva. En tankeställare fick även jag när de intervjuade en man som ville ha barn, men som var ensamstående. Även om man som ensamstående kvinna i Sverige inte får insemineras så finns ju möjligheten ändå om man beger sig utomlands, tex till Danmark. För en man i samma sits är situationen såklart än mer hopplös.
Man fick också se en diskussion mellan en psykolog, ordföranden för föreningen Barnlängtan och en kvinna som inte ville ha barn. Det var ganska intressant och frågan om hur IVF behandlingar ska finansieras kom upp. Det är en stor och svår fråga såklart, det enda jag tycker känns helt självklart är att samma regler ska gälla oavsett var man bor i landet. Fast jag själv längtat efter barn i ca 20 års tid så förstår jag att alla inte känner så och jag tar inte för givet att alla vill. Men jag reagerade på en del saker "den frivilligt barnlösa kvinnan" sa i diskussionen. Hon tyckte inte att behandlingar skulle sponsras för att alla par som gör behandlingarna inte verkligen längtar efter barn utan bara vill ha barn för att det "ska" vara så. Nu kan jag såklart inte tala för alla men jag är tämligen säker på att ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig in i IVF-cirkusen utan att verkligen vilja och längta. Det tär så pass mycket på en, pyskiskt, fysiskt (kvinnan) som par etc så jag har svårt att tro att det är något man orkar med om man inte verkligen brinner för det. Det är svårt nog att orka med även om man gör det.
Jag hoppas som sagt att frågan kommer att diskuteras mer, och även att man utreder möjligheterna till behandling och hur mycket man ska få betalt och när man ska börja stå för det hela själv. Jag funderar mycket på det här till och från och jag ska inte säga att jag vet tvärsäkert vad jag tycker är rätt och fel. Men faktum är ju att Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom, som man dessutom inte gjort något för att själv orsaka. Då borde man också ha rätt till behandling kan jag tycka. Om man tex kör rattfull, krockar och orsakar sig själv svåra skador är det ingen tvekan om att man ska få behandling gratis. Om man röker som en bortsbindare och som följd får lungcancer ska man självklart inte betala för sin behandling. Om man sysslar med någon idrott med hög skadebenägenhet och gång på gång blir drabbad så är det ingen som förväntar sig att man ska hala upp plånboken. Men om man har dåliga spermier eller trånga äggledare då får du begränsad hjälp. Nej, det går inte att likställa helt och hållet såklart, jag bara spånar och sår lite tankefrön.
Nu ska jag gå ner till mina pojkar och återigen tacka min lyckliga stjärna för att vi har fått Oskar och inte behöver utsätta oss för fler behandlingar eller läsa på mer om adoption!
För nån månad sedan körde Sydsvenskan en serie om ofrivillig barnlöshet och jag har förstått att det funnits liknande artikelserier i andra tidningar ungefär samtidigt. Så igår startade "Barn till varje pris?" på SVT och om ca en vecka börjar "Drömmen om ett barn" på TV3, båda om samma ämne. Jag tycker det är jättebra! De som lever med detta behöver få veta att det finns många, många andra i samma situation och kanske blir det också lite mindre "tabu" att prata om. Förhoppningsvis tittar också många som inte är drabbade och får lite mer förståelse för dem som är det.
Själv satt jag i soffan med Oskar sovandes i famnen och jag kramade honom lite extra flera gånger när minnena välde upp. Starkaste minnena kom vid sekvensen där en tjej satt och väntade på samtal från sin läkare angående hur hennes ägg klarat befruktningen. Att vänta på ett sådant samtal är ren och skär tortyr, att sedan få beskedet att inga ägg överlevt är något jag önskar att ingen människa skulle behöva uppleva. En tankeställare fick även jag när de intervjuade en man som ville ha barn, men som var ensamstående. Även om man som ensamstående kvinna i Sverige inte får insemineras så finns ju möjligheten ändå om man beger sig utomlands, tex till Danmark. För en man i samma sits är situationen såklart än mer hopplös.
Man fick också se en diskussion mellan en psykolog, ordföranden för föreningen Barnlängtan och en kvinna som inte ville ha barn. Det var ganska intressant och frågan om hur IVF behandlingar ska finansieras kom upp. Det är en stor och svår fråga såklart, det enda jag tycker känns helt självklart är att samma regler ska gälla oavsett var man bor i landet. Fast jag själv längtat efter barn i ca 20 års tid så förstår jag att alla inte känner så och jag tar inte för givet att alla vill. Men jag reagerade på en del saker "den frivilligt barnlösa kvinnan" sa i diskussionen. Hon tyckte inte att behandlingar skulle sponsras för att alla par som gör behandlingarna inte verkligen längtar efter barn utan bara vill ha barn för att det "ska" vara så. Nu kan jag såklart inte tala för alla men jag är tämligen säker på att ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig in i IVF-cirkusen utan att verkligen vilja och längta. Det tär så pass mycket på en, pyskiskt, fysiskt (kvinnan) som par etc så jag har svårt att tro att det är något man orkar med om man inte verkligen brinner för det. Det är svårt nog att orka med även om man gör det.
Jag hoppas som sagt att frågan kommer att diskuteras mer, och även att man utreder möjligheterna till behandling och hur mycket man ska få betalt och när man ska börja stå för det hela själv. Jag funderar mycket på det här till och från och jag ska inte säga att jag vet tvärsäkert vad jag tycker är rätt och fel. Men faktum är ju att Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom, som man dessutom inte gjort något för att själv orsaka. Då borde man också ha rätt till behandling kan jag tycka. Om man tex kör rattfull, krockar och orsakar sig själv svåra skador är det ingen tvekan om att man ska få behandling gratis. Om man röker som en bortsbindare och som följd får lungcancer ska man självklart inte betala för sin behandling. Om man sysslar med någon idrott med hög skadebenägenhet och gång på gång blir drabbad så är det ingen som förväntar sig att man ska hala upp plånboken. Men om man har dåliga spermier eller trånga äggledare då får du begränsad hjälp. Nej, det går inte att likställa helt och hållet såklart, jag bara spånar och sår lite tankefrön.
Nu ska jag gå ner till mina pojkar och återigen tacka min lyckliga stjärna för att vi har fått Oskar och inte behöver utsätta oss för fler behandlingar eller läsa på mer om adoption!
onsdag 21 september 2011
Dykning och "islossning"
Dyket för Oskar idag gick hur bra som helst! Han såg väldigt förvånad ut när han kom upp till ytan, frustade lite, men blev inte alls ledsen. Det märks att det tog på krafterna, han slocknade innan vi hunnit lämna badet och nu har han sovit som en stock i 3 timmar.
Han somnade alltså ungefär när MFF:s match mot HBK började och missade då Malmös målkavalkad. Härligt att det äntligen lossnade, det har ju varit minst sagt si och så med målgörandet den här säsongen. Inte minst kändes det viktigt att Ranégie och Wilton var bland målgörarna.
Med risk för att vara tjatig måste jag återigen klaga på kommentatorn, denna gången på CSports. Killen led av oral inkontinens alternativt mundiarré och pratade om det mesta utom det som pågick på plan. När han började snacka tennisspelare för att Miljan som just bytts in är Serb höll jag på att flippa ut totalt. Och om man nu ska försöka stila genom att slänga faktia omkring sig kan man i alla fall försöka få det rätt. två gånger pratade han om Jimmy Durmaz bror Sharbel Tuoma som gjort mål i en annan match. Eftersom han inte hörde mina protester från TV-soffan var det lika bra att han blev rättad av Jimmy själv. Sharbel är Jimmys morbror...
När han pratade om Svenska cupen slog det mig - hur i hela friden skulle man löst det om MFF tagit sig vidare även i svenska cupen? Man har ju redan ett orimligt spelschema, hur skulle man ha kunnat klämma in ännu fler matcher? Nu är det ju inget problem eftersom MFF, som vanligt senaste åren, inte alls lyckades i cupen, men ändå...
Han somnade alltså ungefär när MFF:s match mot HBK började och missade då Malmös målkavalkad. Härligt att det äntligen lossnade, det har ju varit minst sagt si och så med målgörandet den här säsongen. Inte minst kändes det viktigt att Ranégie och Wilton var bland målgörarna.
Med risk för att vara tjatig måste jag återigen klaga på kommentatorn, denna gången på CSports. Killen led av oral inkontinens alternativt mundiarré och pratade om det mesta utom det som pågick på plan. När han började snacka tennisspelare för att Miljan som just bytts in är Serb höll jag på att flippa ut totalt. Och om man nu ska försöka stila genom att slänga faktia omkring sig kan man i alla fall försöka få det rätt. två gånger pratade han om Jimmy Durmaz bror Sharbel Tuoma som gjort mål i en annan match. Eftersom han inte hörde mina protester från TV-soffan var det lika bra att han blev rättad av Jimmy själv. Sharbel är Jimmys morbror...
När han pratade om Svenska cupen slog det mig - hur i hela friden skulle man löst det om MFF tagit sig vidare även i svenska cupen? Man har ju redan ett orimligt spelschema, hur skulle man ha kunnat klämma in ännu fler matcher? Nu är det ju inget problem eftersom MFF, som vanligt senaste åren, inte alls lyckades i cupen, men ändå...
tisdag 6 september 2011
Hur tänkte man där?
Domen efter den avbrutna matchen mellan MFF-DIF är, för att uttrycka det milt, underlig. Man är i den närmaste säkra på att knallskotten som avbröt matchen kom från DIF läktaren. Det kan dock inte bevisas till 100%. För att då inte straffa DIF utan 100%-iga bevis straffar man istället MFF genom att spela om matchen från start, dvs den 1-0 ledning MFF hade då matchen avbröts är puts väck! Än mer "imponerande" är att det krävdes 5 veckors tankearbete för att komma fram till denna lösning. Undrar vad domen blivit om de hade tvingats peta fram den snabbare? Läs ytterligare tankar om beslutet här på Ole Törners blogg på Skånskan.
lördag 20 augusti 2011
1 år och 3 dagar...
... har vi varit gifta nu Henry och jag, 18 augusti sa vi ja till varandra. Och vilket år det varit! Då väntade nästa jobbiga IVF:behandling runt hörnet och information samlades in för eventuell adoptionsprocess. Nu har vi en underbar liten Oskar hos oss! Bättre kan det knappast bli!
Tanken var först att fira på Ringsjö Värdshus där vi gifte oss. Men när Henry fick semester några dagar tidigare än väntat bestämde vi oss för att ta en "minisemester" och vi bokade in oss på Hotell Svea i Simrishamn. Det var jättemysigt och vi åt fantastiskt god mat i restaurangen på kvällen. Oskar skötte sig exemplariskt och sov under middagen, vaknade lagom tills jag svalde sista tuggan, så fick han också lite käk och sen somnade han igen till kaffet. På morgonen var han vaken under frukosten men låg bara snällt och tittade och jollrade. Så här finklädd var han vid middagen:
Tanken var först att fira på Ringsjö Värdshus där vi gifte oss. Men när Henry fick semester några dagar tidigare än väntat bestämde vi oss för att ta en "minisemester" och vi bokade in oss på Hotell Svea i Simrishamn. Det var jättemysigt och vi åt fantastiskt god mat i restaurangen på kvällen. Oskar skötte sig exemplariskt och sov under middagen, vaknade lagom tills jag svalde sista tuggan, så fick han också lite käk och sen somnade han igen till kaffet. På morgonen var han vaken under frukosten men låg bara snällt och tittade och jollrade. Så här finklädd var han vid middagen:
Mer Oskaruppdatering blir det imorgon, nu ska jag ner till mina två älsklingar!
lördag 28 maj 2011
De ofrivilligt barnlösas dag
Dagen före Mors dag, dvs i år 28/5, har genom bland annat föreningen Barnlängtan utsetts till De ofrivilligt barnlösas dag. (Läs mer om detta och om föreningen här).
Denna sjukdom, för det är klassat som en sjukdom av WHO, gör livet ofattbart tufft för massor av människor. Många fler än de flesta anar, eftersom många som är drabbade inte orkar, vågar eller vill prata om problemet. Dels för att det är så otroligt tungt, men många känner också en slags skam, att det är fel på dem eftersom de inte lyckas med det som ses som det mest naturliga i världen dvs att "skaffa" barn.
Många drabbade bloggar, ofta anonymt, om det de hoppas ska vara vägen ur barnlösheten och idag har de genom föreningen Barnlängtan uppmanats att berätta sina historier om livet som barnlös. En av dem är "Wilda Matilda", en av initiativtagarna till den här dagen.
Du som läser här känner förmodligen till min historia, så jag har inte tänkt skriva mer om den. Men jag ville ändå uppmärksamma dagen och kanske väcka lite tankar kring ämnet. Om du har någon i din närhet som är barnlös och du funderar över varför, tänk till en liten stund innan du frågar om situationen. Du anar nog inte hur ont frågan "Är det inte dags för dig/er att skaffa barn snart" kan göra. Och får du veta att personen i fråga längtar och försöker, tänk även då till en extra sekund innan du säger mer. Kommentarer som: "Äsch, bara slappna av och sluta tänka på det så löser det sig nog", är som ett knivhugg i hjärtat, hur välmenta de egentligen är. Det är absolut inte lätt, men fråga, stötta, och framför allt, visa att du bryr dig om!
Och kanske, kanske kan du också ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta nästa gång. Faktum är nämligen att möjligheterna till hjälp/vård varierar enormt beroende på var i landet man bor. Och frågan är inte direkt högprioriterad hos de flesta av våra politiker. Tänk så många sjukdomar och skador som är självförvållade som man får gratis vård och hjälp med, hur många gånger man än behöver det. Många ofrivilligt barnlösa får däremot sätta sig i stor ekonomisk skuld för att få hjälp.
Så jag ber dig, ta gärna några minuter idag, eller någon annan dag, och läs hos Barnlängtan, hos Wilda Matilda (länkar ovan) och kanske några andra barnlösas bloggar. All uppmärksamhet och allt stöd i den här frågan är mer än välbehövligt!
Denna sjukdom, för det är klassat som en sjukdom av WHO, gör livet ofattbart tufft för massor av människor. Många fler än de flesta anar, eftersom många som är drabbade inte orkar, vågar eller vill prata om problemet. Dels för att det är så otroligt tungt, men många känner också en slags skam, att det är fel på dem eftersom de inte lyckas med det som ses som det mest naturliga i världen dvs att "skaffa" barn.
Många drabbade bloggar, ofta anonymt, om det de hoppas ska vara vägen ur barnlösheten och idag har de genom föreningen Barnlängtan uppmanats att berätta sina historier om livet som barnlös. En av dem är "Wilda Matilda", en av initiativtagarna till den här dagen.
Du som läser här känner förmodligen till min historia, så jag har inte tänkt skriva mer om den. Men jag ville ändå uppmärksamma dagen och kanske väcka lite tankar kring ämnet. Om du har någon i din närhet som är barnlös och du funderar över varför, tänk till en liten stund innan du frågar om situationen. Du anar nog inte hur ont frågan "Är det inte dags för dig/er att skaffa barn snart" kan göra. Och får du veta att personen i fråga längtar och försöker, tänk även då till en extra sekund innan du säger mer. Kommentarer som: "Äsch, bara slappna av och sluta tänka på det så löser det sig nog", är som ett knivhugg i hjärtat, hur välmenta de egentligen är. Det är absolut inte lätt, men fråga, stötta, och framför allt, visa att du bryr dig om!
Och kanske, kanske kan du också ha detta i åtanke när det är dags att gå och rösta nästa gång. Faktum är nämligen att möjligheterna till hjälp/vård varierar enormt beroende på var i landet man bor. Och frågan är inte direkt högprioriterad hos de flesta av våra politiker. Tänk så många sjukdomar och skador som är självförvållade som man får gratis vård och hjälp med, hur många gånger man än behöver det. Många ofrivilligt barnlösa får däremot sätta sig i stor ekonomisk skuld för att få hjälp.
Så jag ber dig, ta gärna några minuter idag, eller någon annan dag, och läs hos Barnlängtan, hos Wilda Matilda (länkar ovan) och kanske några andra barnlösas bloggar. All uppmärksamhet och allt stöd i den här frågan är mer än välbehövligt!
lördag 30 april 2011
Förvånande busstur
Igår var jag hos barnmorskan och efter att ha gått dit bestämde jag mig för att ta bussen hem. Har aldrig tagit buss här i Eslöv innan men hade kollat ut turerna och kom fram till att jag kunde åka ner till centrum, göra mina inköp och sen ta en annan buss hem.
I Malmö brukade jag åka en del stadsbuss och ibland kändes det som att det vara med livet som insats. Chaufförerna hann knappt släppa på folk innan de började köra och körde emellanåt som värsta bildårarna. Vid ett tillfälle var chauffören till och med så stressad och körde så vansinnigt att jag hoppade av och gick dit jag skulle istället för jag blev rädd för hur han körde.
Igår hoppade jag på bussen, betalade och börjde gå mot en plats. Jag höll i mig ordentligt eftersom jag räknade med att det skulle hinna bli skumpigt innan jag hann fram till ett ledigt säte. Men bussen stod still och jag tog för givet att chauffören väntade på någon som sprang för at thinna med bussen (vilket inte bussarna i Malmö skulle gjort). Men nejdå, chauffören väntade helt enkelt på att jag skulle hinna sätta mig tillrätta innan han körde vidare.
Lätt chockad tänkte jag att det ju måste vara tack vare min "magus giganticus" - han ville väl inte riskera ett fall och därmed kanske en födelse mittt i bussresan. Jag kom ner till stan hur lugnt som helst. Där hjälpte inte bara vår chaufför utan ytterligare en, som stod och väntade vid hållplatsen, ett par äldre människor med rullator av från bussen. Jag gick och handlade och gick sedan på nästa buss. Precis samma sak hände. Chauffören började inte sin färd förrän alla satt sig ner, och denna gång var jag inte sist utan ett medelålders par, till synes helt utan krämpor.
Bara en av de charmiga delarna med att bo i en småstad antar jag. Finns många andra, som jag kan återkomma till någon annan gång. Eslöv är, sitt envisa rykte som "tråk-stad" till trots, ett supermysigt ställe att bo på!
I Malmö brukade jag åka en del stadsbuss och ibland kändes det som att det vara med livet som insats. Chaufförerna hann knappt släppa på folk innan de började köra och körde emellanåt som värsta bildårarna. Vid ett tillfälle var chauffören till och med så stressad och körde så vansinnigt att jag hoppade av och gick dit jag skulle istället för jag blev rädd för hur han körde.
Igår hoppade jag på bussen, betalade och börjde gå mot en plats. Jag höll i mig ordentligt eftersom jag räknade med att det skulle hinna bli skumpigt innan jag hann fram till ett ledigt säte. Men bussen stod still och jag tog för givet att chauffören väntade på någon som sprang för at thinna med bussen (vilket inte bussarna i Malmö skulle gjort). Men nejdå, chauffören väntade helt enkelt på att jag skulle hinna sätta mig tillrätta innan han körde vidare.
Lätt chockad tänkte jag att det ju måste vara tack vare min "magus giganticus" - han ville väl inte riskera ett fall och därmed kanske en födelse mittt i bussresan. Jag kom ner till stan hur lugnt som helst. Där hjälpte inte bara vår chaufför utan ytterligare en, som stod och väntade vid hållplatsen, ett par äldre människor med rullator av från bussen. Jag gick och handlade och gick sedan på nästa buss. Precis samma sak hände. Chauffören började inte sin färd förrän alla satt sig ner, och denna gång var jag inte sist utan ett medelålders par, till synes helt utan krämpor.
Bara en av de charmiga delarna med att bo i en småstad antar jag. Finns många andra, som jag kan återkomma till någon annan gång. Eslöv är, sitt envisa rykte som "tråk-stad" till trots, ett supermysigt ställe att bo på!
söndag 30 januari 2011
En skön ledig helg!
Visserligen har vi gjort en hel del "vardagsnytta", vi har tvättat och städat hela huset. Men även om det tar emot att ta tag i sånt så tar det ju faktiskt inte så lång tid när man är två som hjälps åt. Så vi har hunnit med mycket lugn och mys också.
Mysigt var det att göra iordning bland alla våra bebisgrejer som plötsligt fanns i huset. Av underbara vänner har vi både fått låna och fått en massa bebis- och barnsaker: kläder, böcker, säng, badbalja osv. Så himla skönt att ha en så bra bas förberedd. Helt plötsligt blev vi också med vagn. Vi hade tänkt börja kolla lite denna helgen för att lättare kunna leta i begagnat djungeln. Det enda vi visste var att vi gillade en våra vänners vagn som vi kört en del när vi passat deras lille prins. Så på väg till jobb en dag ringde just denna vän och talade om att just en sådan vagn fanns väldigt billigt på Blocket. Henry åkte och kollade på den, den var i bra skick och då kändes det som lika bra att slå till.
Annars bestod lördagen av Melodikryss, ett par avsnitt av Onedinlinjen, MFF träningsmatch på TV och sen bio. Vi såg Svinalängorna, en bra men otäck film. Jag mår alltid dåligt av att se barn som far illa, även om detta var i en film så blir man ju smärtsamt medveten om att det finns alldeles för många barn som faktiskt har det så. Klappade mig själv några extra gånger på magen och konstaterade att vår "knoddis" kommer att få det väldigt bra.
Idag har vi tagit långpromenad i solen, slötittat lite på TV, nu stundar handboll och därefter blir det hemmagjord pizza. Sen tänkte jag unna mig ett varmt, härligt skumbad! Det ska va gött å leva!
Mysigt var det att göra iordning bland alla våra bebisgrejer som plötsligt fanns i huset. Av underbara vänner har vi både fått låna och fått en massa bebis- och barnsaker: kläder, böcker, säng, badbalja osv. Så himla skönt att ha en så bra bas förberedd. Helt plötsligt blev vi också med vagn. Vi hade tänkt börja kolla lite denna helgen för att lättare kunna leta i begagnat djungeln. Det enda vi visste var att vi gillade en våra vänners vagn som vi kört en del när vi passat deras lille prins. Så på väg till jobb en dag ringde just denna vän och talade om att just en sådan vagn fanns väldigt billigt på Blocket. Henry åkte och kollade på den, den var i bra skick och då kändes det som lika bra att slå till.
Annars bestod lördagen av Melodikryss, ett par avsnitt av Onedinlinjen, MFF träningsmatch på TV och sen bio. Vi såg Svinalängorna, en bra men otäck film. Jag mår alltid dåligt av att se barn som far illa, även om detta var i en film så blir man ju smärtsamt medveten om att det finns alldeles för många barn som faktiskt har det så. Klappade mig själv några extra gånger på magen och konstaterade att vår "knoddis" kommer att få det väldigt bra.
Idag har vi tagit långpromenad i solen, slötittat lite på TV, nu stundar handboll och därefter blir det hemmagjord pizza. Sen tänkte jag unna mig ett varmt, härligt skumbad! Det ska va gött å leva!
fredag 28 januari 2011
Oroande nyheter om himmelsblått...
Säsongen 2011 har dragit igång. Killarna har tränat ett par veckor på hemmaplan, vilket jag tyvärr inte hunnit se. De har nu dragit iväg på träningsläger till Spanien och mina tre himmelriket-kollegor på plats rapporterar för fullt. Imorgon spelar de första träningsmatchen och den visas till alla supportrars glädje på TV så att vi här hemma kan få se svenska mästarnas första steg mot en ny framgsångsrik (?) säsong. Det borde vara en tid av förväntan och behagligt pirr i magen. Men för en stund sedan komdet rejält smolk i glädjebägaren.
Idag kallades det hastigt till presskonferens hos Malmö FF. Det visar sig att man räknat fel på den ekonomiska förlusten för 2010. Och inte bara fel, utan brutalt fel! För knappt två månader sedan kalkylerade man med att förlusten skulle hanma på ca 10 miljoner. Nu visar den sig bli runt 30 miljoner. Rapport från årsmötet finns här. Jag är fortfarande lätt chockad, förvirrad och lätt förbannad. Det talas om att man satsat mot guld men att man inte budgeterat med guldbonusar och firande. Förutom att det verkar sanslöst korkat att inte ha budgeterat med guld när man satsat mot det kan man ju också undra vad som ingick i firandet och bonusarna när man talar om kostnader på 8 miljoner? Och har inte guldet också gett åtminstone en del intänkter? Finns det inte bonusar till klubben beroende placering? Har man inte sålt en mängd prylar i samband med guldet? Jag inser att det inte ger summor på flera miljoner men i alla fall?
Nu finns uppenbar risk att vi inte kan förlänga utgående kontrakt -väldigt oroande eftersom de spelare som har utgående kontrakt är spelare som vi absolut inte vill förlora. Risken är väl troligen också att vi tvingas sälja spelare till sämre avtal än vi önskar. Svårt att veta hur man resonerar dock, å ena sidan sas det tydligen på mötet att den sportsliga satsningen inte skulle påverkas men senare sa man att man i detta nu inte har möjlighet att förlänga kontrakt eller köpa nya spelare.
Jag har svårt att förstå hur en organisation av MFF:s storlek och rutin som borde ha en viss kompetens kan räkna så här in i helskotta fel? Här har man suttit och gjort sig lustig över stackars privatpersoner som medverkar i "Lyxfällan" och så kan MFF inte sköta sin ekonomi bättre än så här?
Jag är långt ifrån något ekonomiskt snille men det här känns skrämmande dåligt...
Idag kallades det hastigt till presskonferens hos Malmö FF. Det visar sig att man räknat fel på den ekonomiska förlusten för 2010. Och inte bara fel, utan brutalt fel! För knappt två månader sedan kalkylerade man med att förlusten skulle hanma på ca 10 miljoner. Nu visar den sig bli runt 30 miljoner. Rapport från årsmötet finns här. Jag är fortfarande lätt chockad, förvirrad och lätt förbannad. Det talas om att man satsat mot guld men att man inte budgeterat med guldbonusar och firande. Förutom att det verkar sanslöst korkat att inte ha budgeterat med guld när man satsat mot det kan man ju också undra vad som ingick i firandet och bonusarna när man talar om kostnader på 8 miljoner? Och har inte guldet också gett åtminstone en del intänkter? Finns det inte bonusar till klubben beroende placering? Har man inte sålt en mängd prylar i samband med guldet? Jag inser att det inte ger summor på flera miljoner men i alla fall?
Nu finns uppenbar risk att vi inte kan förlänga utgående kontrakt -väldigt oroande eftersom de spelare som har utgående kontrakt är spelare som vi absolut inte vill förlora. Risken är väl troligen också att vi tvingas sälja spelare till sämre avtal än vi önskar. Svårt att veta hur man resonerar dock, å ena sidan sas det tydligen på mötet att den sportsliga satsningen inte skulle påverkas men senare sa man att man i detta nu inte har möjlighet att förlänga kontrakt eller köpa nya spelare.
Jag har svårt att förstå hur en organisation av MFF:s storlek och rutin som borde ha en viss kompetens kan räkna så här in i helskotta fel? Här har man suttit och gjort sig lustig över stackars privatpersoner som medverkar i "Lyxfällan" och så kan MFF inte sköta sin ekonomi bättre än så här?
Jag är långt ifrån något ekonomiskt snille men det här känns skrämmande dåligt...
tisdag 4 januari 2011
Underliga prioriteringar
Vi tittar ofta på programmet "Lyxfällan". Jag blir på en gång fascinerad och skrämd över hur folk kan sätta sig i såna situationer, ofta för att konsumera en massa onödig skit rent ut sagt. När man sen ser dem tvingas reda ut röran så blir jag än mer fascinerad och skrämd över vad de upprörs över. Man ser vuxna män står och börja gråta över att behöva sälja sin bil. En BIL! Och då pratar vi inte om en gammal antik bil som man renoverat upp och skött om. En helt vanlig bil, som är finare och dyrare än vad man har råd med - en ren satussymbol.
När jag såg detta började jag fundera över vad som skulle kunna göra mig riktigt ledsen att behöva göra mig av med om vi någon gång skulle hamna i en sån sits. Det skulle till exempel kunna var tårtspaden i silver som jag fick av mormorssyster Anna som hon hade fått i present som ung. Även ett par andra arvegods skulle skära i hjärtat att inte få ha kvar. Och även, hur fånigt det än kanske kan låta, min MFF tröja som jag haft på mig på alla MFF matcher sen jag fick den i mitten av 80-talet. Det handlar bara om saker som värmer hjärtat, som det finns oerhört mycket känslor bakom. Om jag skulle behöva åka i en skruttbil, gå i begagnade kläder, äta nudlar och snabbmakaroner skulle inte bekomma mig om det var det som behövdes för att reda ut en omöjlig livssituation.
Nu är sannolikheten att vi skulle hamna där minimal, för att inte säga obefintlig. Jag har hela mitt liv ansetts som försiktig med pengar. När jag var liten kallades jag snål och jag kan nog hålla med om jag kunde och kanske fortfarande kan vara snål mot mig själv (däremot sällan gentemot andra). Jag har haft sparkonto så länge jag kan minnas, har alltid sparat och aldrig handlat på kredit. Jag har inget behov av statusprylar och handlar allra helst på rea. Under en period när jag bodde nära tre olika matbutiker lusläste jag tidningarna varje måndag efter kuponger och extraerbjudanden i de olika butikerna och satte ihop tre olika köplistor för att få inköpen så billiga som möjligt.
Jag har väl numera slappnat av lite mer men väldigt sparsam är jag fortfarande och det är så skönt att maken är likadan. Även fast vi vet att det väntar tuffare tider nu när jag blir arbetslös (nej, jag tror inte att arbetsgivarna kommer att stå i kö efter en gravid kvinna i sina bästa år) och sen ska leva på föräldrapenning så är vi inte oroliga eller skärrade. Vi är sparsamma,vi har en buffert och vi är opretensiösa när det gäller kläder och prylar. Det kommer att gå utmärkt även om det såklart kommer att märkas i plånboken. Kanske låter jag nu som nån självgod "Bror Duktig" med skygglappar. Men jag är fullt medveten om att man aldrig kan veta vad framtiden har i sitt sköte. Självklart kan det hända saker som gör att vi hamnar i en kris. Men det jag menar är att det känns tryggt att veta att vi båda har samma syn på ekonomi, att vi gör vårt yttersta för att inte hamna i problem och att vi är villiga att göra det som behövs om vi skulle hamna där.
På tal om "Lyxfällan" - vi slår alltsomoftast över till nån annan kanal ett par minuter innan det slutar. Det stör mig att de som medverkar ofta får så otroligt stora presenter. Jag förstår att de måste få något för sitt deltagande men mat för en hel familj ett år? Lyxsemestrar? Känns lite... Man blir lite småirriterad när de får, i vissa fall, lyxprylar som man själv känner att man inte kan unna sig för att man sköter sin ekonomi...
När jag såg detta började jag fundera över vad som skulle kunna göra mig riktigt ledsen att behöva göra mig av med om vi någon gång skulle hamna i en sån sits. Det skulle till exempel kunna var tårtspaden i silver som jag fick av mormorssyster Anna som hon hade fått i present som ung. Även ett par andra arvegods skulle skära i hjärtat att inte få ha kvar. Och även, hur fånigt det än kanske kan låta, min MFF tröja som jag haft på mig på alla MFF matcher sen jag fick den i mitten av 80-talet. Det handlar bara om saker som värmer hjärtat, som det finns oerhört mycket känslor bakom. Om jag skulle behöva åka i en skruttbil, gå i begagnade kläder, äta nudlar och snabbmakaroner skulle inte bekomma mig om det var det som behövdes för att reda ut en omöjlig livssituation.
Nu är sannolikheten att vi skulle hamna där minimal, för att inte säga obefintlig. Jag har hela mitt liv ansetts som försiktig med pengar. När jag var liten kallades jag snål och jag kan nog hålla med om jag kunde och kanske fortfarande kan vara snål mot mig själv (däremot sällan gentemot andra). Jag har haft sparkonto så länge jag kan minnas, har alltid sparat och aldrig handlat på kredit. Jag har inget behov av statusprylar och handlar allra helst på rea. Under en period när jag bodde nära tre olika matbutiker lusläste jag tidningarna varje måndag efter kuponger och extraerbjudanden i de olika butikerna och satte ihop tre olika köplistor för att få inköpen så billiga som möjligt.
Jag har väl numera slappnat av lite mer men väldigt sparsam är jag fortfarande och det är så skönt att maken är likadan. Även fast vi vet att det väntar tuffare tider nu när jag blir arbetslös (nej, jag tror inte att arbetsgivarna kommer att stå i kö efter en gravid kvinna i sina bästa år) och sen ska leva på föräldrapenning så är vi inte oroliga eller skärrade. Vi är sparsamma,vi har en buffert och vi är opretensiösa när det gäller kläder och prylar. Det kommer att gå utmärkt även om det såklart kommer att märkas i plånboken. Kanske låter jag nu som nån självgod "Bror Duktig" med skygglappar. Men jag är fullt medveten om att man aldrig kan veta vad framtiden har i sitt sköte. Självklart kan det hända saker som gör att vi hamnar i en kris. Men det jag menar är att det känns tryggt att veta att vi båda har samma syn på ekonomi, att vi gör vårt yttersta för att inte hamna i problem och att vi är villiga att göra det som behövs om vi skulle hamna där.
På tal om "Lyxfällan" - vi slår alltsomoftast över till nån annan kanal ett par minuter innan det slutar. Det stör mig att de som medverkar ofta får så otroligt stora presenter. Jag förstår att de måste få något för sitt deltagande men mat för en hel familj ett år? Lyxsemestrar? Känns lite... Man blir lite småirriterad när de får, i vissa fall, lyxprylar som man själv känner att man inte kan unna sig för att man sköter sin ekonomi...
tisdag 28 december 2010
Hopp om mänskligheten
Jag brukar alltid försöka hjälpa folk så gott jag kan, göra små enkla saker för att underlätta tillvaron. Hålla upp dörrar, hjälpa folk som ser ut att vara vilse, hjälpa gamla damer över gatan- såna saker. Ibland kan jag bli trött på att det känns som om man aldrig får något tillbaks. Man håller upp en dörr eller plockar upp något som någon tappat men får inte ens ett "tack". Man är vänlig hela dagarna på jobbet och gör sitt yttersta för att folk ska få hjälp men när man själv möter folk i serviceyrken får man snäsningar och suckar.
Men igår fick jag upp hoppet igen! Jag kom från en trevlig middag med vänner och kom i sista sekunden med ett tåg, hade jag missat det hade det varit en hel timme till nästa. I och med att jag brukar ha månadskort så är jag van att bara kunna hoppa på tåget direkt och det gjorde jag igår med. När dörrarna stängdes insåg jag att jag gjort en dundertabbe - just nu har jag inget månadskort - alltså hade jag ingen biljett! Såg framför mig en dyr resa, antingen med straffavgift eller med extraavgift för köp på tåget.
Jag tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och letade upp kontrollanten. Jag förklarade min situation och frågade om jag kunde köpa en biljett av honom. "Inga problem",sa han och jag började lättad ta fram plånboken för att plocka upp mitt kort. Då såg jag att han hade den "gammeldags" typen av biljett, dvs handskrivna - på många av tågen nu har de biljettmaskiner så att man kan handla med kort. Jag frågade om det bara var kontanter som gällde och det var det, annars fick man betala via inbetalningskort (vilket medför fler avgifter skulle jag gissa). Till saken hör att jag är en person som nästan alltid använder kontanter, gillar inte att handla på kortet i tid och otid. Men just den här gången hade jag såklart nästan inga kontanter kvar eftersom jag betalt kontant på restaurangen...
Frågade vad biljetten skulle kosta samtidigt som jag tömde plånboken på allt som fanns i. Det skulle kosta 60kr och jag lyckades bara skaka fram 58kr... Kontrollanten fortsatte skriva, och jag undrade lite om han inte skulle skriva ett inbetalningskort istället. Då vände sig en kille om och frågade: "Var det 2 spänn du saknade?" och sträckte fram två enkronor. Chockad och glad tackade jag honom och vände mig till kontrollanten som sträckte fram biljetten. Då visade det sig att han skrivit den på 58kr istället för 60 som den egentligen skulle kosta. Två goda gärningar inom en minut, inte illa! Med värme i hjärtat kunde jag alltså ge tillbaks de två kronorna till den vänlige killen och sätta mig och njuta av resan hem!
Men igår fick jag upp hoppet igen! Jag kom från en trevlig middag med vänner och kom i sista sekunden med ett tåg, hade jag missat det hade det varit en hel timme till nästa. I och med att jag brukar ha månadskort så är jag van att bara kunna hoppa på tåget direkt och det gjorde jag igår med. När dörrarna stängdes insåg jag att jag gjort en dundertabbe - just nu har jag inget månadskort - alltså hade jag ingen biljett! Såg framför mig en dyr resa, antingen med straffavgift eller med extraavgift för köp på tåget.
Jag tänkte att det var lika bra att ta tjuren vid hornen och letade upp kontrollanten. Jag förklarade min situation och frågade om jag kunde köpa en biljett av honom. "Inga problem",sa han och jag började lättad ta fram plånboken för att plocka upp mitt kort. Då såg jag att han hade den "gammeldags" typen av biljett, dvs handskrivna - på många av tågen nu har de biljettmaskiner så att man kan handla med kort. Jag frågade om det bara var kontanter som gällde och det var det, annars fick man betala via inbetalningskort (vilket medför fler avgifter skulle jag gissa). Till saken hör att jag är en person som nästan alltid använder kontanter, gillar inte att handla på kortet i tid och otid. Men just den här gången hade jag såklart nästan inga kontanter kvar eftersom jag betalt kontant på restaurangen...
Frågade vad biljetten skulle kosta samtidigt som jag tömde plånboken på allt som fanns i. Det skulle kosta 60kr och jag lyckades bara skaka fram 58kr... Kontrollanten fortsatte skriva, och jag undrade lite om han inte skulle skriva ett inbetalningskort istället. Då vände sig en kille om och frågade: "Var det 2 spänn du saknade?" och sträckte fram två enkronor. Chockad och glad tackade jag honom och vände mig till kontrollanten som sträckte fram biljetten. Då visade det sig att han skrivit den på 58kr istället för 60 som den egentligen skulle kosta. Två goda gärningar inom en minut, inte illa! Med värme i hjärtat kunde jag alltså ge tillbaks de två kronorna till den vänlige killen och sätta mig och njuta av resan hem!
onsdag 6 oktober 2010
Välförtjänt Nobelpris
Jag tror det här är första gången jag faktiskt bryr mig om vem som fått Nobelpriset. Ofta så handlar det om att någon har lyckats hitta nån liten atom som kan användas till något jag inte ens förstår nyttan av. Men i år gick Nobelpriset i medicin till någon som verkligen förtjänar det, en man som förändrat livet till det bättre för hundratusentals människor världen över.
För den som inte redan läst det så gick priset till Robert Edwards, en pionjär inom reproduktionsmedicin som genom sin forskning låg bakom att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet. Edwards jobbade i motvind, hade många motståndare men lät sig inte nedslås och tack vare hans arbete får idag många ofrivilligt barnlösa möjligheten att få sitt efterlängtade barn.
Jag är så glad över detta, inte bara för att priset går till någon som verkligen förtjänar det men också för att det förhoppningsvis gör att frågor kring IVF och ofrivillig barnlöshet lyfts fram, diskuteras och kanske också prioriteras mer. Hur många känner till exempel till att ofrivillig barnlöshet faktiskt är klassat som en sjukdom? Ännu färre vet förmodligen att reglerna kring vilken hjälp man får varierar enormt mycket från landsting till landsting. Hur många anar vilket helvete ofrivilligt barnlösa går igenom varje dag?
Många pratar om att "skaffa barn" som om det handlar om något lika enkelt som att köpa en ny bil. För tusentals par runt om i världen är det inte så enkelt. För ofrivilligt barnlösa handlar det istället om att följa temperaturkurvor och göra oändliga antal tester. Det handlar om att bli stamgäst hos läkare och på apoteket. Det handlar om att ta mängder av hormoner, tabletter och sprutor som påverkar hela ens vardag. Det handlar om en ständig berg- och dalbana av känslor, där man måste våga hoppas men gång efter gång bryter ihop totalt efter misslyckanden. Det handlar om att hela tiden sörja det man inte har och inte heller vet om man kommer att kunna få. Det handlar om att oroa sig för ekonomin - hur många försök har man råd med? Ska man ge upp IVF försöken eller ska man satsa pengarna på att försöka få adoptera? Det handlar om att varje dag ta djupa andetag för att orka se alla småbarn och gravidmagar som finns i ens närhet. Det handlar om att hela tiden kämpa, utan att veta om livsdrömmen någonsin kommer att gå i uppfyllelse.
Robert Edwards ligger bakom att allt fler får uppleva den lyckan.
För den som inte redan läst det så gick priset till Robert Edwards, en pionjär inom reproduktionsmedicin som genom sin forskning låg bakom att det första provrörsbarnet föddes i slutet på 70-talet. Edwards jobbade i motvind, hade många motståndare men lät sig inte nedslås och tack vare hans arbete får idag många ofrivilligt barnlösa möjligheten att få sitt efterlängtade barn.
Jag är så glad över detta, inte bara för att priset går till någon som verkligen förtjänar det men också för att det förhoppningsvis gör att frågor kring IVF och ofrivillig barnlöshet lyfts fram, diskuteras och kanske också prioriteras mer. Hur många känner till exempel till att ofrivillig barnlöshet faktiskt är klassat som en sjukdom? Ännu färre vet förmodligen att reglerna kring vilken hjälp man får varierar enormt mycket från landsting till landsting. Hur många anar vilket helvete ofrivilligt barnlösa går igenom varje dag?
Många pratar om att "skaffa barn" som om det handlar om något lika enkelt som att köpa en ny bil. För tusentals par runt om i världen är det inte så enkelt. För ofrivilligt barnlösa handlar det istället om att följa temperaturkurvor och göra oändliga antal tester. Det handlar om att bli stamgäst hos läkare och på apoteket. Det handlar om att ta mängder av hormoner, tabletter och sprutor som påverkar hela ens vardag. Det handlar om en ständig berg- och dalbana av känslor, där man måste våga hoppas men gång efter gång bryter ihop totalt efter misslyckanden. Det handlar om att hela tiden sörja det man inte har och inte heller vet om man kommer att kunna få. Det handlar om att oroa sig för ekonomin - hur många försök har man råd med? Ska man ge upp IVF försöken eller ska man satsa pengarna på att försöka få adoptera? Det handlar om att varje dag ta djupa andetag för att orka se alla småbarn och gravidmagar som finns i ens närhet. Det handlar om att hela tiden kämpa, utan att veta om livsdrömmen någonsin kommer att gå i uppfyllelse.
Robert Edwards ligger bakom att allt fler får uppleva den lyckan.
onsdag 29 september 2010
Mycket på gång nu...
I såna här hektiska perioder borde man egentligen inte sätta sig och fundera över vad man har att göra men man är väl inte alltid helt smart. En hel del roligt, en del spännande men läskigt och en del jobbigt i sikte i en nära framtid.
Av stor vikt i mitt liv just nu är såklart den allsvenska guldstriden! Fotbollen betyder mycket för mig och har gjort det i många år. En viktig del just nu är att när jag är på match så är det totalt fokus, jag glider på något sätt in i en annan värld och det är väldigt väldigt skönt emellanåt. Självklart är det en stor fördel när verklighetsflykten dessutom är så positiv som den är nu - det är så härligt att äntligen vara med och slåss om guldet igen! Att slippa tvivel, besvikelse och ångest och istället få känna spänning och glädje! Obeskrivligt...
Förutom fotbollen så är det en del festligheter på gång också. På lördag är det födelsedagsfest, på söndag är det match. Den 16:e oktober är det dop för lilla Amelie, det blir säkert riktigt mysigt! Sen helgen efter kommer en riktig höjdpunkt som jag sett fram emot länge - nästansyster Tove gifter sig. Jag vet redan att det kommer att bli en underbar dag och kväll! Fick se lille Emils kostym igår och det finns en risk att jag kidnappar honom - shit så söt han kommer att bli!¨
Mitt i detta ska föräldrarna flytta ifrån sitt hus, mitt barndomshem som de byggde i samma veva som jag föddes. Det känns lite konstigt men samtidigt jättebra. De kommer till ett bra hus som jag är övertygad om kommer att passa dem riktigt bra.
Sen kommer det ju också att hända andra saker under samma period. En läskig och en som garanterat blir jobbig. Men så är det - vissa saker måste man bara ta sig igenom vare sig man vill eller inte. I såna situationer ska man ta sig en funderare och vara glad att man faktiskt har positiva saker att kunna luta sig mot.
(Som det faktum att jag faktiskt är gift med en fantastisk man! :-)
Av stor vikt i mitt liv just nu är såklart den allsvenska guldstriden! Fotbollen betyder mycket för mig och har gjort det i många år. En viktig del just nu är att när jag är på match så är det totalt fokus, jag glider på något sätt in i en annan värld och det är väldigt väldigt skönt emellanåt. Självklart är det en stor fördel när verklighetsflykten dessutom är så positiv som den är nu - det är så härligt att äntligen vara med och slåss om guldet igen! Att slippa tvivel, besvikelse och ångest och istället få känna spänning och glädje! Obeskrivligt...
Förutom fotbollen så är det en del festligheter på gång också. På lördag är det födelsedagsfest, på söndag är det match. Den 16:e oktober är det dop för lilla Amelie, det blir säkert riktigt mysigt! Sen helgen efter kommer en riktig höjdpunkt som jag sett fram emot länge - nästansyster Tove gifter sig. Jag vet redan att det kommer att bli en underbar dag och kväll! Fick se lille Emils kostym igår och det finns en risk att jag kidnappar honom - shit så söt han kommer att bli!¨
Mitt i detta ska föräldrarna flytta ifrån sitt hus, mitt barndomshem som de byggde i samma veva som jag föddes. Det känns lite konstigt men samtidigt jättebra. De kommer till ett bra hus som jag är övertygad om kommer att passa dem riktigt bra.
Sen kommer det ju också att hända andra saker under samma period. En läskig och en som garanterat blir jobbig. Men så är det - vissa saker måste man bara ta sig igenom vare sig man vill eller inte. I såna situationer ska man ta sig en funderare och vara glad att man faktiskt har positiva saker att kunna luta sig mot.
(Som det faktum att jag faktiskt är gift med en fantastisk man! :-)
fredag 16 juli 2010
Lust att hjälpa Wabbie att hjälpa?
Man skulle kunna tro att samma regler gäller för alla som söker hjälp på grund av ofrivillig barnlöshet i Sverige men så är det inte. Regler angående ålder, hur många IVF-försök man får osv vidare varierar en hel del mellan olika landsting.
Men oavsett vilka regler som gäller så är det bara att konstatera att det finns väldigt många som tvingas ge upp sin dröm om barn för att de inte har råd att gå vidare med IVF-behandlingar de själva måste betala eller med adoption. Wabbie Foundation är en ganska nystartad organisation som har som mål att hjälpa ofrivilligt barnlösa ekonomiskt. Kika in här och läs mer om Wabbies verksamhet. Tycker du att det verkar vettigt: Skänk en slant och / eller vidarebefordra info om att de finns till vänner och bekanta, och/eller bli fan av dem på Facebook.
Men oavsett vilka regler som gäller så är det bara att konstatera att det finns väldigt många som tvingas ge upp sin dröm om barn för att de inte har råd att gå vidare med IVF-behandlingar de själva måste betala eller med adoption. Wabbie Foundation är en ganska nystartad organisation som har som mål att hjälpa ofrivilligt barnlösa ekonomiskt. Kika in här och läs mer om Wabbies verksamhet. Tycker du att det verkar vettigt: Skänk en slant och / eller vidarebefordra info om att de finns till vänner och bekanta, och/eller bli fan av dem på Facebook.
måndag 14 juni 2010
Tänkvärt...
Detta läste jag i ett inlägg på en annan blogg. Värt att tänka på...
"Jag hör många runt omkring mig som säger att de ska skaffa barn om ungefär ett år, eller att de vill ha ett syskon om ungefär 1 ½ år, för det passar bra. Många har inga problem att skaffa barn, och det är jag glad för, för detta är ingenting jag önskar ens min värsta fiende, men tänk på att barn är ingenting man skaffar. Det är någonting man välsignas med. Jag gästbloggar här hos "X" för att kunskapen om ofrivillig barnlöshet behöver öka. Många drabbade med mig, har många gånger fått frågan, ”När ska ni skaffa barn?”, ”Är inte ni sugna på barn?” osv. Tänk på att människor i er omgivning kanske vill ha barn, helst igår, men inte kan. Smärtan vi lever med är redan tung, så tänk er för innan ni frågar nästa gång. Man vet aldrig vem som är drabbad."
"Jag hör många runt omkring mig som säger att de ska skaffa barn om ungefär ett år, eller att de vill ha ett syskon om ungefär 1 ½ år, för det passar bra. Många har inga problem att skaffa barn, och det är jag glad för, för detta är ingenting jag önskar ens min värsta fiende, men tänk på att barn är ingenting man skaffar. Det är någonting man välsignas med. Jag gästbloggar här hos "X" för att kunskapen om ofrivillig barnlöshet behöver öka. Många drabbade med mig, har många gånger fått frågan, ”När ska ni skaffa barn?”, ”Är inte ni sugna på barn?” osv. Tänk på att människor i er omgivning kanske vill ha barn, helst igår, men inte kan. Smärtan vi lever med är redan tung, så tänk er för innan ni frågar nästa gång. Man vet aldrig vem som är drabbad."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)