Samtal med en 4-åring

Oskar ligger bredvid mig i soffan. Han kollar intensivt på sina handleder. Han är lite petig när den gäller huden den unge herrn, han avskyr att ha minsta lilla utslag eller prick på kroppen, och sår ska vi inte prata om. Allt som liknar "rött" (=blod) vill han ha plåster på direkt oavsett hur litet det är eller hur gammal sårskorpan är. Nu hade han fått syn på blodådrorna på handleden.

Mamma titta! Jag har sånt säger han upprört och pekar på dom. Ja, dom ska vara där, det ska se ut så svarar jag med lugn röst. Men mamma titta, jag har SÅNT säger han igen, nu lite förnärmat, som att jag inte har insett allvaret. Ja hjärtat, men man ska ha såna, titta, mamma har dom också säger jag pedagogiskt och visar min egen handled. Han kollar ett tag till. Jag gillar inte dom säger han surt. Man måste ha dom, dom är bra säger jag. Här följer sen en mycket skum förklaring på vad man har blodådror till. Den var så ointelligent att jag inte tänker återge den, men försök själva förklara det på ett bra sätt för en 4-åring, samtidigt som du försöker undvika ordet blod. Men Oskar verkade i alla fall försöka förstå att man inte kan göra sig av med dom.

Man kan inte såga dom? frågar han och gör en rörelse över handleden. Nej, det kan man inte svarar jag och hoppas det sjunkit in.
Man kan inte klippa dom? Nej
Man kan inte hamra dom? Nej
Man kan inte banka dom? Nej
Man kan inte snurra dom? Ehhh nej. Här stannade jag till och undrade för mig själv hur det skulle hjälpa att snurra dom om han nu inte ville ha dom där alls men jag hann stoppa den tanken innan den nådde fram till munnen. Varför starta ett sidospår till detta inte så fascinerande ämne?
Man kan inte gömma dom? Nej, vännen dom finns där, dom syns och det är inget farligt det är precis som det ska.

Här slutade frågorna och jag började så smått slappna av i soffan.

Efter en halv minut petar Oskar på mig, pekar på sin handled och säger: Mamma titta, jag har sånt. Jag gillar inte dom...

Lite sen egenreklam...

Det är intensiva tider just nu och jag har inte hunnit med att skriva något här. Lite har jag dock skrivit på sistone: Jag har äntligen skrivit en text för Himmelriket igen! Än så länge bara ett gästspel, men jag hoppas att det ska bli fler sådana framöver och att jag såsmåningom ska kunna skriva regelbundet igen. Mitt lilla alster finns här för er som missat det och är intresserade. :)

Två år av kärlek!

För två år sen kom vår älskade, efterlängtade Oskar till världen!

Det är en nyfiken, trygg och glad liten kille som kan visa rejält humör emellanåt. 

Det är så spännande att få se hur han utvecklas och lär sig saker varje dag och ibland när han kryper upp och myser i min famn och säger "mamma" så svämmar hjärtat över av kärlek!

  

Grattis på 2-årsdagen vår bästaste, finaste kille!

Då kör vi!!

Mors dag!

Det må vara ett kommersiellt jippo som är till mest för att få oss att konsumera mera. Men oj så härligt det var att vakna till Mors dag och veta att från och med 28/6 i fjol är det min dag också! Mina godingar (det är ju rätt sannolikt att maken hjälpt lilleman på traven) lät mig få en härlig sovmorgon, sen möttes jag av frallor, nybryggt kaffe, röda rosor och en present på frukostbordet. Supermys!

 

Mina tankar går idag ändå också till alla ofrivilligt barnlösa, jag vet ju att det här är en lite extra jobbbig dag. Önskar så att dom allihop kan få uppleva denna fantastiska kärlek! 

Mina underbara killar!

"Bara" Åsa har tittat fram

Det går inte att komma ifrån att man själv inte längre kommer i första hand i vardagen. Nej, det finns nu en liten goding som ständigt pockar på uppmärksamhet, som till ganska stor del styr vad som ska göras och när och det är såklart precis som det ska vara. Man känner sig numera nästan uppklädd om man går ut utan en synlig kräkfläck på tröjan och det känns lite lyxigt att få smita iväg till Coop på egen hand utan barnvagn. Även om jag har en fantastisk man som tar pappa-ansvar till 100% så är man ändå mamma 24 timmar om dygnet vilket såklart är ett enormt privilegium men trots det behöver man ibland lite andrum.

Men den här veckan har jag vid ett par tillfällen, för första gången på ett drygt halvår, varit hemifrån själv och bara varit "Åsa" inte "Mamma Åsa". I måndags skulle jag ha varit på spa-behandling men fick skippa det på grund av förkylningen. Istället träffade jag Anna och gick på Pickwick och drack cider och pratade, pratade och pratade. Så skönt att kunna sitta i lugn och ro och prata gamla minnen, avhandla vardagen och diskutera framtiden. Sen i onsdags åkte jag in till Lund och träffade Kicki och en annan Anna och besökte Lundaspelen. Härlig nostalgitripp! jag har spenderat sanslöst många timmar i Eoshallen (och innan dess Bollhuset) och Lundaspelen var en av årets höjdpunkter.

Förutom att det var skönt att bara få vara jag så finns det faktiskt en annan stor vinst med att vara iväg på egen hand några timmar. Jag får en chans att längta efter Oskar! Det är härligt att få spendera så mycket tid med honom som jag får, vi har det löjligt bra med föräldraledighet här i Sverige, men man ska aldrig udnerskatta vikten av att ibland faktiskt få längta efter sina nära och kära!

Idag blir lille store killen ett halvår!

Ojojoj så fort tiden går, ett halvår redan!

Just nu sitter han inne och käkar gröt för glatta livet. Mat är gott och vi har hittills inte hittat något han inte vill äta, förutom smörgåsrån. Han äter nu gröt även till frukost och han får sisådär 4 istärningar mat på lunchen, plus lite frukt.

Sitta är fortfarande lite besvärligt och utan stöd går det inte, men det går bra i barnstolen. Krypningen jobbas det på. Det har ryckt länge i benen men nu i jul så lyftes plötsligt rumpan också samtidigt som han förde benet framåt. Sen blir det väl till att jaga knodd här hemma mest hela dagarna. :-)

Det börjar märkas mer vilja också och lite temprament. Han är mer målmedveten när han sträcker sig efter saker och om man tar ifrån honom en sak han inte får ha blir han jättearg och gråter krokodiltårar.

Idag hände något som, återigen, fick mitt hjärta att smälta. Han stod i mitt knä och sträckte fram handen mot mitt ansikte. Eftersom han är rätt duktig på att grabba tag i hår eller skinn och dra så försökte jag rygga tillbaks lite men när han nåddde fram så visade det sig att han bara skulle klappa mig mjukt på kinden och det gjorde han om flera gånger. Sötnos! Fler bilder på godingen kommer så fort hans mamma känner sig något mindre krasslig.

Anna-dagen

Idag är det Anna som har namnsdag och idag saknar jag Anna Schyllert, min älskade "nästan-mormor" lite extra mycket. Den här dagen ringde vi alltid varandra och gratulerade (jag heter Anna i mellannamn), precis som Anna aldrig glömde att ringa och gratulera alla i den stora familjen och släkten på deras födelsedagar.

Jag saknar att sitta i Annas kök och fika och prata om allt mellan himmel och jord. Så här nära jul saknar jag att efter fikan dricka kaffegök med Vodka currant trots att det egentligen inte alls är gott med svartvinbärsvodka i kaffet. Jag saknar att packa ihop en liten portion till Anna när jag har bakat eller lagat någon riktig husmanskost. Jag saknar att få berätta för henne när det hänt något särskilt. Och det känns lite sorgligt att min älskade lille kille som ligger här och sprattlar på sin lekmatta aldrig får lära känna Anna och att hon aldrig fick veta att han skulle komma till världen. Men jag vet att hon hade blivit överlycklig om hon hade vetat och just precis nu väljer jag, trots att jag väl egentligen inte tror på liv efter detta, att tro att hon tittar ner på oss och ler åt alla Oskars konster. Jag lyfter kaffekoppen utan gök och säger: Skål Anna! Jag saknar dig.

Barnlöshet i fokus

Ofrivillg barnlöshet är inget som det brukar pratas särskilt mycket om, många som håller på med IVF-behandlingar, funderar på adoption etc lider i det tysta och inom politiken hör man det sällan nämnas trots att det finns en hel del att diskutera i ämnet. Men när det nu händer så händer allt på en gång.

För nån månad sedan körde Sydsvenskan en serie om ofrivillig barnlöshet och jag har förstått att det funnits liknande artikelserier i andra tidningar ungefär samtidigt. Så igår startade "Barn till varje pris?" på SVT och om ca en vecka börjar "Drömmen om ett barn" på TV3, båda om samma ämne. Jag tycker det är jättebra! De som lever med detta behöver få veta att det finns många, många andra i samma situation och kanske blir det också lite mindre "tabu" att prata om. Förhoppningsvis tittar också många som inte är drabbade och får lite mer förståelse för dem som är det.

Själv satt jag i soffan med Oskar sovandes i famnen och jag kramade honom lite extra flera gånger när minnena välde upp. Starkaste minnena kom vid sekvensen där en tjej satt och väntade på samtal från sin läkare angående hur hennes ägg klarat befruktningen. Att vänta på ett sådant samtal är ren och skär tortyr, att sedan få beskedet att inga ägg överlevt är något jag önskar att ingen människa skulle behöva uppleva. En tankeställare fick även jag när de intervjuade en man som ville ha barn, men som var ensamstående. Även om man som ensamstående kvinna i Sverige inte får insemineras så finns ju möjligheten ändå om man beger sig utomlands, tex till Danmark. För en man i samma sits är situationen såklart än mer hopplös.

Man fick också se en diskussion mellan en psykolog, ordföranden för föreningen Barnlängtan och en kvinna som inte ville ha barn. Det var ganska intressant och frågan om hur IVF behandlingar ska finansieras kom upp. Det är en stor och svår fråga såklart, det enda jag tycker känns helt självklart är att samma regler ska gälla oavsett var man bor i landet. Fast jag själv längtat efter barn i ca 20 års tid så förstår jag att alla inte känner så och jag tar inte för givet att alla vill. Men jag reagerade på en del saker "den frivilligt barnlösa kvinnan" sa i diskussionen. Hon tyckte inte att behandlingar skulle sponsras för att alla par som gör behandlingarna inte verkligen längtar efter barn utan bara vill ha barn för att det "ska" vara så. Nu kan jag såklart inte tala för alla men jag är tämligen säker på att ingen, eller i alla fall ytterst få, ger sig in i IVF-cirkusen utan att verkligen vilja och längta. Det tär så pass mycket på en, pyskiskt, fysiskt (kvinnan) som par etc så jag har svårt att tro att det är något man orkar med om man inte verkligen brinner för det. Det är svårt nog att orka med även om man gör det.

Jag hoppas som sagt att frågan kommer att diskuteras mer, och även att man utreder möjligheterna till behandling och hur mycket man ska få betalt och när man ska börja stå för det hela själv. Jag funderar mycket på det här till och från och jag ska inte säga att jag vet tvärsäkert vad jag tycker är rätt och fel. Men faktum är ju att Ofrivillig barnlöshet är klassat som en sjukdom, som man dessutom inte gjort något för att själv orsaka. Då borde man också ha rätt till behandling kan jag tycka. Om man tex kör rattfull, krockar och orsakar sig själv svåra skador är det ingen tvekan om att man ska få behandling gratis. Om man röker som en bortsbindare och som följd får lungcancer ska man självklart inte betala för sin behandling. Om man sysslar med någon idrott med hög skadebenägenhet och gång på gång blir drabbad så är det ingen som förväntar sig att man ska hala upp plånboken. Men om man har dåliga spermier eller trånga äggledare då får du begränsad hjälp. Nej, det går inte att likställa helt och hållet såklart, jag bara spånar och sår lite tankefrön.

Nu ska jag gå ner till mina pojkar och återigen tacka min lyckliga stjärna för att vi har fått Oskar och inte behöver utsätta oss för fler behandlingar eller läsa på mer om adoption!

Lite mer ljud i skällan.

Henry och jag har varit väldigt bortskämda med att Oskar varit en väldigt tyst och snäll pojk. Under sina fösta cirkus 10 veckor har han i stort sett bara skrikit när han varit hungrig och när han haft ont i magen. Men sen ett par veckor så är det inte helt enkelt att få den lille killen att sova så här sött.
Han har börjat skrika betydligt mer, främst på kvällen när han är trött men också i vagnen när han är på väg att somna. Den lille godingen vill helt enkelt inte sova. Han kan ligga och ha ögonlock som är på väg att falla ihop, då rycker han till, spänner hela sin starka lilla kropp som en båge och vrålar, vrålar och vrålar lite till.

Missförstå mig inte, han är fortfarande snäll och väldigt lätthanterlig för det mesta. Men man blir så ledsen och frustrerad när han blir så otröstlig och man inte verkar kunna göra nånting för att hjälpa honom. Det finns väl flera teorier om vad det beror på. Han blir mer och mer medveten, tar in mer intryck och blir då lättare övertrött? Han har vuxit mycket på kort tid och kanske har växtvärk? Lite mammasjuk? (Han kommer lättare till ro hos mig på kvällen än hos Henry).

Det är inget större problem, peppar peppar så skriker han inte så här på nätterna och under dagarna är han go, glad, ler och skrattar. Men det blir ju tråkigt för Henry som nästan bara träffar honom ilsken och det kan blir frustrerande för mig att inte få saker gjorda på kvällen heller när han bara vill vara hos mig. Men, vem vet, det kanske går över lika fort som det började. Eller så blir det sju resor värre. :-) Hur som helst så är det inget vi inte kan hantera. Han är fortfarande goast i hela världen!

Ett skratt förlänger livet

Ja så sägs det ju och idag hörde jag ett skratt som kanske inte förlängde livet men definitivt förgyllde det. Det kom, inte helt ovänta, från Oskar. Vi satt och busade i soffan, jag blåste honom på halsen och istället för det ljud som kanske mest kan liknas vid en nöjt mini-tjut som han brukar få ur sig så kom det ett litet, kort, kluckande skratt. Det mysigaste ljud jag har hört! Då kan man köpa att han i övrigt varit lite smågrinig idag.
Lyckades såklart inte föreviga när det hände så istället blir det en bild som är tagen inför senaste MFF-matchen. På bilden sitter han i knät på Anna som gett honom den fina tröjan han har på sig. Han har också lyckats hitta ett par andra nya ljud som han testade i morse och han lyckades nästan vända sig från rygg till mage trots att han låg på vår säng som egentligen borde vara för mjuk. Duktig kille!

Glad trötter

Idag har Oskar varit en trött kille. Inte så konstigt egentligen, vi har varit iväg både fredag, lördag och söndag och det har blivit en del störd sömn när han lyfts in och ut ur bil tex. Men när han väl varit vaken har han varit världens charmtroll! Han har smajlat och framför allt pratat massor! Känns lite hemskt att inte kunna svara, jag har bara kunnat titta på honom och kramas och klappa och lille gubben kan ju inte förstå varför. Men det är ju övergående. Han är bara goast i världen vår kille! Bilden är inte från idag men får vara med ändå för att det är en sån mysbild. Han njuter verkligen hos sin pappa!

Att köpa eller inte köpa...

... var frågan här hemma under dagen. Alltså om vi skulle köpa hem MFF:s hemmamatch mot Zagreb eftersom vi inte har TV10. En anledning till tveksamheten var att vi haft strul med datorer och internet, senaste allsvenska matchen köpte jag men fick inte se mer än ett par sekunder. Nu verkade det ha ordnat sig, men jag hade blivit galen av mer strul. Men jag var också så rädd att det skulle bli tal om ännu en utskåpning och det skulle gjort mig så himla ledsen för spelarnas skull, de har haft det tufft nog den här säsongen. Samtidigt fanns det i bakhuvet att om MFF skulle lyckas vända 1-4 underläget så skulle det vara en enorm bragd och en match man inte ville missa. Nyfikenhet, kärlek till di blåe samt att hoppet är det sista som överger människan avgjorde och vi bestämde oss för att se matchen via viaplay.

Ojojoj så glad jag är för det beslutet, även om vi inte nådde ända fram! Annars hade jag missat den fantastiska kämpainsats som killarna gjorde idag. Jag hade inte fått se hur man tagit sig samman och skakat av sig det som hände i Zagreb. Jag hade inte fått uppleva hur hela Swedbank Stadion kokade av stöd och kärlek. Jag hade inte fått se hur unga spelare som Pontus Jansson visade vägen i kapten Anderssons frånvaro. Det jag hade sluppit se var tårarna i ögonen på killarna efter matchen.

"Att falla med flaggan i topp... får en nästan att må dåligt" (eller något i den stilen) sa en fruktansvärt ledsen och besviken Norling efter matchen. Och när vi nu var så vansinnigt nära ett 3-0 mål så känns ju de där enkla målen, särskilt det sista, vi släppte in på bortaplan så fruktansvärt onödigt. Nej, det är inte säkert att den här matchen hade utvecklat sig likadant om resultatet i den matchen blivit ett annat. Men man kan inte låta bli att älta alla de där "tänk om".

Det blir en tung kväll och natt för våra himmelsblå killar. Det är bara att hoppas att de lyckas skaka av sig besvikelsen innan nästa allsvenska match och att de kan ta med sig den här prestationen in i Europa League.

Går och lägger mig med en känslomässig blandning av tomhet och stolthet...

Vår lille goding

Imorgon är det 8 veckor sedan han föddes vår älskade knoddis. Idag var vi på BVC för läkarkoll och sedvanlig vägning och mätning. Han följer sina kurvor exakt vilket innebär att han nu sprängt 6-kilosgränsen. Drygt 6,1 vägde han idag vilket känns när man bär omkring på honom. Storlek 62 funkar fortfarande bra, byxor kan han fortfarande ha 56:or - han har lång bål medan armar och ben inte riktigt vuxit i samma takt än. Eller så har han korta armar efter sin mor, vi får väl se hur det utvecklas. Här ser ni honom i den fina MFF tröjan han fått av Anna.
Utvecklingen fortsätter, såklart, med stora steg och det är så himla spännande och mysigt att följa allt som händer med honom! Nu kan han ligga och titta oss in i ögonen ganska länge, han fyrar av en del leenden och jollrar som bara den. Man hör också ganaska tydligt på jollret vilkt sinnesstämning han är i. Han kan ligga själv emellanåt utan att bli ledsen och han tycker att det är rätt kul att ligga och kolla på grejerna i babygymmet. Då och då lyckas han lappa till någon av figurerna och då tittar han storögt efter ljudet de för med sig.

Han är riktigt, riktigt stark också. Han håller upp huvudet jättefint när han ligger på mage om han är någorlunda pigg. Han sparkar också som attan med benen både när han ligger på mage och rygg och häromdan förflyttade han sig faktiskt några centimeter framåt på babygymmattan när han låg på mage. Idag konstaterade läkaren också förvånat att han redan är på hyfsat god väg att lyckas vända sig från rygg till mage.

Han har fått lite, lite mer hår och nu syns det tydligt att han ärvt hårfärgen efter sin far, dvs rött. Hans ögon är stora, stora och mörkt blå. Behöver jag nämna att han är finast i hela världen?
Det är inte lätt att hinna fånga de där leendena på bild men här är ett från när vi låg och mös på sängen i Simrishamn:
Och här är ett mindre lyckat försök:

Att busa med Evelina när vi kom hem till Tornhill var superkul och gav också en del goa smajl!

1 år och 3 dagar...

... har vi varit gifta nu Henry och jag, 18 augusti sa vi ja till varandra. Och vilket år det varit! Då väntade nästa jobbiga IVF:behandling runt hörnet och information samlades in för eventuell adoptionsprocess. Nu har vi en underbar liten Oskar hos oss! Bättre kan det knappast bli!

Tanken var först att fira på Ringsjö Värdshus där vi gifte oss. Men när Henry fick semester några dagar tidigare än väntat bestämde vi oss för att ta en "minisemester" och vi bokade in oss på Hotell Svea i Simrishamn. Det var jättemysigt och vi åt fantastiskt god mat i restaurangen på kvällen. Oskar skötte sig exemplariskt och sov under middagen, vaknade lagom tills jag svalde sista tuggan, så fick han också lite käk och sen somnade han igen till kaffet. På morgonen var han vaken under frukosten men låg bara snällt och tittade och jollrade. Så här finklädd var han vid middagen:

Mer Oskaruppdatering blir det imorgon, nu ska jag ner till mina två älsklingar!

Utvecklingen fortsätter

Det händer saker hela tiden med den här lille mannen som imorgon blir 7 veckor gammal. I fredags fick jag mitt första leende och det gick rakt in i hjärtat, tror till och med det kom en liten tår i ögonvrån. Visst har han smålett och sett nöjd ut innan men här låg han och tittade mig rakt in i ögonen och fyrade sen av ett praktfullt leende som varade nån sekund. Obeskrivligt underbart! Har försökt fånga på bild när han ligger och småler men inte lyckats ännu. Men mycket bilder blir det! Som förälder tycker man ju att det mesta han gör är helt underbart och bara måste förevigas. :-) Fast något som inte är underbart just nu är nätterna. Just som han börjat äta lite mer sällan så börjar han vara vaken av andra anledningar. Vår lille prins har lite problem med sin mage nattetid. Normalt sett har han inga som helst problem att göra sig av med det han ätit, tvärtom så går det åt så mycket blöjor att vi nästan borde söka sponsring av nån av blöjjättarna. Men på natten händer det ingenting och han vaknar framåt morgonen med magknip och ligger och kämpar som en tok för att lyckas klämma ur sig något. Eller framåt morgonen... De senaste dagarna har kl 04.30 bytts mot kl 02... Det blir en hel del massage, ibland amning och annan hjälp innan han lyckas slappna av. Jag tycker jättesynd om honom och man känner sig rätt hjälplös när man ser honom ligga och kämpa. Lite, lite synd om mig själv tycker jag också. Även utan magproblemen var sömn en bristvara och nu börjar jag känna mig rätt sliten och jag ser också på bilder att jag har klädsamma påsar under ögonen. Förhoppningsvis rättar det till sig snart, på BVC trodde de att det kunde bero på att magen inte vant sig vid att han äter mer sällan på natten.

På onsdag börjar Henry semester och det ska bli så mysigt att få umgås hela familjen Flykt under flera veckor. Det blir skönt att vara två på dagarna så man får händerna lediga ibland till att göra nytta. Nu börjar det i och för sig att bättra sig även på den fronten. De senaste dagarna har Oskar, om han inte är för trött, kunnat roa sig själv korta stunder i babygymmet, babysiter eller i vaggan. Där ligger han just nu och låter därmed sin mor uppdatera bloggen, ett bra sätt inte bara att hålla vänner och bekanta uppdaterade om vad som händer utan även något vi själva kan titta tillbaks på och se vad som hänt. Har blivit tipsad om att föra dagbok eftersom dagar och veckor försvinner på något sätt samman i en mysig dimma så här i början av föräldraskapet och det här får vara min variant. Nu börjar min lille goding knorra ytterst missnöjt i sovrummet, han tycker väl att han varit övergiven tillräckligt länge, så det får räcka med uppdatering för denna gång.

Slagen hjälte...

Har Superman drabbats av kryptonit? Faktum är att vår lille goding, för dagen inte iklädd MFF-kläder utan Supermanbody, tröttnade lite när Zuperman Zlatan bytts ut. Han slocknade på Henrys mage.

En månad med Oskar

Tiden går fort när man har roligt! En månad har han redan funnits i våra liv nu vår lille knodd Oskar och hjärtat är sprängfyllt av kärlek till det lilla livet.

Vi var på BVC idag och han växer som han ska. Idag vägde han 5280gr och han har nu blivit 60cm lång. En del kläder i stl 56 har börjat få väldigt djup urringning, dvs de börjar bli lite trånga och vi har börjat plocka fram kläderna i nästa storlek.

Det är så spännande att se hur han utvecklas. Det är små, små saker som händer men för oss är de stora. Som att han nu kan ligga och titta en in i ögonen betydligt längre. Eller att det nu börjar komma första tendenserna till "prat", det är inte bara ett ihållande skrik eller gnyende när han vill pocka på uppmärksamhet, ibland kommer det ett litet "joller", dvs en bebis sätt att prata.

Idag har han varit världens mysbebis. Han har känts harmonisk och blir inte så fort och lätt orolig och ledsen/ilsken. Kanske börjar vi landa lite i vår vardag knoddis och jag.

Imorgon är det lördag och då kommer Oskar och pappa Henry som brukligt på helgmornar att ta en promenix så mamma Åsa får en timmes ostörd sömn. Lyxigt som bara den!

Trevlig helg alla som läser, hoppas ni har det lika bra som jag!

Vi njuter av vår tempramentfulle goding!

Tiden går väääldigt snabbt just nu. Jag ahr nog skrivit ett 10tal inlägg i huvet men har inte lyckats att få tiden (och orken) att sätta mig och faktiskt skriva ner det hela här på bloggen.

Oskar och jag myser om vardagarna. Det har varit lite varannan dag över unge herr Flykts humör. Ena dagen ligger han glatt och kikar på världen på egen hand i mjukliften eller babysittern när jag försöker få något gjort. Nästa dag är det helt omöjligt att lämna honom någon annanstans än ovanpå min kropp. Han kan sova som en sten på min mage, försöker jag sen lägga honom själv så tar det max 2 minuter för honom att vakna och protestera. Ljudligt. De av grannarna som inte hört via djungeltelegrafen att vi är hemma har insett det nu när altandörren stått öppen.
Han har ganska bra pipa vår lille son. Förutom när han lämnas ensam använder han den också när han är hungrig och det tar för lång tid för mig att få fram käket och ibland när det ska bytas, särskilt nu när navelstumpen bråkar lite så vi måste tvätta och smörja kring den. Men jag försöker lägga ner tankarna på att få något gjort, vill han ligga på min mage hela dagen så får han det. När allt kommer omkring är det ju ofantligt mysigt.

Han sover något lite mer om nätterna nu, men mer än sisådär 1,5-2 timmar i följd blir det sällan som mamsen får sussa ifred. nu har vi börjar låta honom somna i sin Snuggle nest när vi går och lägger oss. Men han har en tendens att försöka rymma från den (se bilden ovan) och har lite svårt att komma till ro där efter amningarna (troligtvis för att han känner matdoften från mig). Så nu har vi introduverat vaggan och det går riktigt bra. Så himla mysigt att vi kunde få använda den, det blir 4:e generationen som nannar där.
Tänk vad livet kan förändras! För bara ett år sedan var kändes livet ganska hopplöst och tungt. Varje dag såg jag sorgen långt därinne i Henrys ögon och visste att han kunde se samma sak i mina. Nu är det ett skinande glatt ansikte som syns i dörröppningen varje dag efter arbetsdagens slut! Henrys ögon lyser nu istället av glädje och jag vet att han ser samma sak hos mig! Att se honom mysa med Oskar hela kvällen, att se på varandra och bara le åt all den kärlek vi känner för vår guldklimp och för varandra - det är obeskrivligt stort!