Vi njuter av vår tempramentfulle goding!

Tiden går väääldigt snabbt just nu. Jag ahr nog skrivit ett 10tal inlägg i huvet men har inte lyckats att få tiden (och orken) att sätta mig och faktiskt skriva ner det hela här på bloggen.

Oskar och jag myser om vardagarna. Det har varit lite varannan dag över unge herr Flykts humör. Ena dagen ligger han glatt och kikar på världen på egen hand i mjukliften eller babysittern när jag försöker få något gjort. Nästa dag är det helt omöjligt att lämna honom någon annanstans än ovanpå min kropp. Han kan sova som en sten på min mage, försöker jag sen lägga honom själv så tar det max 2 minuter för honom att vakna och protestera. Ljudligt. De av grannarna som inte hört via djungeltelegrafen att vi är hemma har insett det nu när altandörren stått öppen.
Han har ganska bra pipa vår lille son. Förutom när han lämnas ensam använder han den också när han är hungrig och det tar för lång tid för mig att få fram käket och ibland när det ska bytas, särskilt nu när navelstumpen bråkar lite så vi måste tvätta och smörja kring den. Men jag försöker lägga ner tankarna på att få något gjort, vill han ligga på min mage hela dagen så får han det. När allt kommer omkring är det ju ofantligt mysigt.

Han sover något lite mer om nätterna nu, men mer än sisådär 1,5-2 timmar i följd blir det sällan som mamsen får sussa ifred. nu har vi börjar låta honom somna i sin Snuggle nest när vi går och lägger oss. Men han har en tendens att försöka rymma från den (se bilden ovan) och har lite svårt att komma till ro där efter amningarna (troligtvis för att han känner matdoften från mig). Så nu har vi introduverat vaggan och det går riktigt bra. Så himla mysigt att vi kunde få använda den, det blir 4:e generationen som nannar där.
Tänk vad livet kan förändras! För bara ett år sedan var kändes livet ganska hopplöst och tungt. Varje dag såg jag sorgen långt därinne i Henrys ögon och visste att han kunde se samma sak i mina. Nu är det ett skinande glatt ansikte som syns i dörröppningen varje dag efter arbetsdagens slut! Henrys ögon lyser nu istället av glädje och jag vet att han ser samma sak hos mig! Att se honom mysa med Oskar hela kvällen, att se på varandra och bara le åt all den kärlek vi känner för vår guldklimp och för varandra - det är obeskrivligt stort!