Hipphipphurra!

För precis 4 år sedan hade jag nyss kommit tillbaks till vårt lilla rum på BB och försökte greppa att denna lilla ljuvliga varelse äntligen fanns hos oss och att vi nu var en liten familj på 3 istället för två.

Nu sitter jag här och försöker förstå att vi faktiskt har firat Oskar 4-årsdag. Den store lille knodden har blivit 4 år. Så fort det går, så mycket som har hänt och så stor han verkar plötsligt!

Min fine lille karl med så mycket vilja, så mycket känslor och så mycket finurlighet och glimt i ögat att det skulle räcka till ett helt kompani.

Favoritämnet fortsätter...

När vi kom ner till frukosten tidigt på fredagsmorgonen såg det ut som om ett gäng hungriga lejon gått genom den. Eller två busslaster med turister från Kina... De var många och de verkade ha laddat för en lång dag.

Hela buffén var i det närmaste länsad! Och då överdriver jag inte. Allt bröd var slut, allt pålägg utom lite marmelad och brie likaså, all frukt, alla grönsaker... Man kan tycka att om man som hotell har bussgrupper inne så kan man kolla upp och planera lite efter när de ska ge sig iväg. Men det kunde ju knappast den stackars frukostpersonalen hjälpa. Oj vad dom fick slita!

Där var en kille som fick sköta i stort sett all påfyllning av buffén själv och varje gång han kom ut med något hoppade arga människor på honom om att nåt annat var slut. Han svarade varje gång med ett leende, försäkrade att allt skulle fyllas på snart och fortsatte skynda fram- och tillbaks. Vi hade ju semester och ingen brådska, vi tog det rätt lugnt och avvaktade att buffén fylldes på efter hand. När det mesta började komma på plats träffade jag på frukostkillen som jag tror heter Sherif vid pannkakorna. Jag log och frågade honom på min finaste danska om det varit en lite hektisk morgon. Jo, pustade han och log tillbaks, vi har 250 gäster i natt och det känns som alla redan varit här. Men vi försöker fixa det. Jag sa till honom att jag vet hur det kan vara när alla kommer på en gång efter många år på hotell, och att jag och familjen tog det lugnt. Han tackade så mycket och gick med raska steg ut i köket igen för att fylla på ytterligare något.

Nästa morgon gick vi ner lite senare men lyckades ändå på nån vänster tajma in bussgrupperna och återigen var det mesta slut. Även den här dagen var Sherif där med sina raska fötter, sitt tålamod och vänliga leende. Även den här dagen var gäster otrevliga och skällde på honom för att saker var slut och även den här dagen svarade han varje gäst med ett vänligt ord och ett leende. Och även den här dagen möttes vi vid buffén. Likadant idag frågade jag? Ja det är det sa han. Han tittade oroligt på ett par fat bredvid mig som var tomma och sa att han lovade att de snart skulle se till att det var påfyllt. Jag sa till honom: För vår del ska du inte stressa. Jag ser att du bara har två armar och ben precis som jag, du kan inte jobba snabbare än du gör. Jag har semester och har inte bråttom. Han tackade, sken upp och sa: Jag kommer snart att fylla på dom små yoghurt-glasen, jag kommer snart.

Jag hade sett att det fanns små glas med nåt som liknade smoothies och yoghurt/mysli/honung men hade inte provat det. Men tydligen hade Sherif fått för sig att vi frågat efter dem för plötsligt, när buffén var påfylld stod han vid vårt bord med en bricka med två yoghurtglas. Han pratade och skojade med Oskar och sa till honom att du får ingen sån här, du ska få en överraskning. Snart var han tillbaks med en liten godisstång till Oskar. Sen gick han runt till alla bord, frågade alla gäster om allt var okej och om det var något de saknade, även de gäster som betett sig mindre trevligt mot honom.

Den här killen borde få spendera en dag eller två eller fler med sin kollega i receptionen och lära henne ett och annat om hur man tillhandahåller god service även när man är under stress och inte ges rätt förutsättningar.

Favoritämne :-)

När jag nu inte skrivit på länge är det väl knappast förvånande att det här inlägget kommer att handla om något jag ofta skriver om. Vad kan det då bli? MFF? Nja, det är ju speluppehåll och silly season försöker jag att undvika att läsa för mycket om - det gör mig bara nervös. Oskar? Nej, det kommer säkert inlägg inom kort som inkluderar honom, tänkte lägga ut lite bilder från vår minisemester, men det blir en annan kväll. Återstår då: Service. Detta lilla ord som rör upp så mycket känslor hos mig och som kan vara så lätt men (uppenbarligen) också väldigt svårt.

Vi passade på att åka på en liten minisemester nu till midsommar. Det bar av till Danmark och boende hade vi bokat på First Hotel Marina, beläget i Vedbaek mellan Helsingör och Köpenhamn. Vi åkte båten Helsingborg - Helsingör, strosade lite i den väldigt mysiga lilla staden och körde sen till Vedbaek för att bara ta det lugnt och mysa tillsammans. Vi kom fram strax efter klockan 13, dvs innan utcheckningstid på de flesta hotell men ändå ett bra tag efter utcheckning. Eftersom det dessutom var en vardag då de flesta checkar ut tidigare hoppades vi på att kanske få checka in men egentligen ville vi bara få parkera och eventuellt ställa ni bagage och sen gå ut och äta en god lunch.

Jag gick fram till disken, med alla papper i god ordning, log vänligt mot receptionisten och sa: "Hej, vi har ett rum bokat till ikväll". Min tanke var att också säga att vi tänkte se om vi kunde sätta ifrån oss väskorna och parkera men det hann jag inte. Tjejen bakom disken tittade på mig som om jag var från en annan planet, sträckte fram handen och tryckte lite på bekräftelsen jag höll i handen för att markera att hon inte tänkte ta den och sa: "Vår incheckning är faktiskt inte förrän klockan tre". Jag blev alldeles paff och när jag inte fann mig snabbt nog för att säga något fortsatte hon, tittandes på sin klocka: "Folk har faktiskt alldeles nyss checkat ut". Jag fick ur mig, i inte så vänlig ton är jag rädd, att vi inte bett om att få checka in utan ville bekräfta att vi ankommit och få parkera. Hon tog då emot mina papper och sa att hon kunde ju kanske kolla och i alla fall göra en notering om att vi var där. Fast hon hade faktiskt ett telefonsamtal som väntade. Jag bet ihop och svarade med ett väldigt ansträngt leende att hon gärna fick ta det samtalet först så att hon kunde hjälpa oss sen.

Men nej, hon ville se till att bli av med mig först. Hon märkte ju att jag inte var särskilt nöjd, och fortsatte (jag antar i nåt tafatt försök att förklara att det inte var hennes fel utan mitt?) med att säga: "Vi är faktiskt inte vana vid att folk dyker upp så här tidigt!" Tidigt? Jag vet inte hur många gånger jag haft folk som ankommit tidigt på morgonen som inte bara har förväntat sig utan krävt att få checka in, flera timmar innan utcheckningstid. och de har ändå alltid, även om de inte fått som de ville, fått ett leende och ett välkommen. Jag kunde inte låta bli att markera och sa till henne att på mina 11 år i reception har jag aldrig välkomnat en gäst såhär. Hon tittade helt oförstående på mig och förstod inte vad jag menade. Till slut fick vi en biljett till parkeringen och ett erbjudande om att sitta i loungen och vänta på incheckning.

Vi kände oss inte så väldigt lockade av det utan gick ut på en promenad och lunch. Vi kom tillbaks en stund innan klockan tre och för att inte bli upprörd ännu en gång lät jag bli att gå till disken och kolla om rummet var klart, istället satte vi oss i baren bredvid receptionen och tog varsin öl och O fick en juice. När vi var mindre än halvklara kommer receptionisten fram: "Nu kan ni checka in". Tack sa jag, då vet vi. Hon stod kvar vid bordet och väntade och visade även med handen mot receptionen. Jag fick förklara att vi gärna ville checka in men att vi ville få avsluta vår drink som vi köpt medan vi väntade. När jag sen checkade in var receptionisten noga att påpeka att städet minsann hade skyndat på allt vad de orkade för att vi skulle få vårt rum klart! Det var klart en dryg kvart innan garanterad incheckningstid... Jag kanske är överkänslig men sånt här gör mig så himla trött - kan man inte hantera service så ska man inte välja ett serviceyrke!

På hotellet fanns dock också exempel på personal med alldeles lysande servicekänsla - men det berättar jag om imorgon, nu är det dags att sova.

Samtal med en 4-åring

Oskar ligger bredvid mig i soffan. Han kollar intensivt på sina handleder. Han är lite petig när den gäller huden den unge herrn, han avskyr att ha minsta lilla utslag eller prick på kroppen, och sår ska vi inte prata om. Allt som liknar "rött" (=blod) vill han ha plåster på direkt oavsett hur litet det är eller hur gammal sårskorpan är. Nu hade han fått syn på blodådrorna på handleden.

Mamma titta! Jag har sånt säger han upprört och pekar på dom. Ja, dom ska vara där, det ska se ut så svarar jag med lugn röst. Men mamma titta, jag har SÅNT säger han igen, nu lite förnärmat, som att jag inte har insett allvaret. Ja hjärtat, men man ska ha såna, titta, mamma har dom också säger jag pedagogiskt och visar min egen handled. Han kollar ett tag till. Jag gillar inte dom säger han surt. Man måste ha dom, dom är bra säger jag. Här följer sen en mycket skum förklaring på vad man har blodådror till. Den var så ointelligent att jag inte tänker återge den, men försök själva förklara det på ett bra sätt för en 4-åring, samtidigt som du försöker undvika ordet blod. Men Oskar verkade i alla fall försöka förstå att man inte kan göra sig av med dom.

Man kan inte såga dom? frågar han och gör en rörelse över handleden. Nej, det kan man inte svarar jag och hoppas det sjunkit in.
Man kan inte klippa dom? Nej
Man kan inte hamra dom? Nej
Man kan inte banka dom? Nej
Man kan inte snurra dom? Ehhh nej. Här stannade jag till och undrade för mig själv hur det skulle hjälpa att snurra dom om han nu inte ville ha dom där alls men jag hann stoppa den tanken innan den nådde fram till munnen. Varför starta ett sidospår till detta inte så fascinerande ämne?
Man kan inte gömma dom? Nej, vännen dom finns där, dom syns och det är inget farligt det är precis som det ska.

Här slutade frågorna och jag började så smått slappna av i soffan.

Efter en halv minut petar Oskar på mig, pekar på sin handled och säger: Mamma titta, jag har sånt. Jag gillar inte dom...

Lite sen egenreklam...

Det är intensiva tider just nu och jag har inte hunnit med att skriva något här. Lite har jag dock skrivit på sistone: Jag har äntligen skrivit en text för Himmelriket igen! Än så länge bara ett gästspel, men jag hoppas att det ska bli fler sådana framöver och att jag såsmåningom ska kunna skriva regelbundet igen. Mitt lilla alster finns här för er som missat det och är intresserade. :)

Så fel man kan ha...

Jag har fått ytterligare ett bevis på att man inte ska ha förutfattade meningar om folk, att man inte alltid ska lita på det första intrycket.

Läste igår matchprogrammet från MFF:s match mot HIF och blev väldigt förvånad och positivt överraskad när jag läste om Pawel Cibicki, ung och extremt lovande fotbollsspelare i Malmö FF för er som inte hört talas om honom. I intervjuer visar han ofta prov på typisk malmöitisk kaxighet och verkar vara en skön filur som bjuder mycket på sig själv. Just den delen av det första intrycket av honom är jag rätt övertygad om att det stämmer. Men av någon anledning har jag också varit övertygad om att han utanför planen var typen som mest spenderar all sin tid med att spela X-box och dataspel och inte funderar så mycket på livet utanför fotbollen. Men ack så fel man kan ha.

Det visar sig i intervjun att 21-årige Cibicki tex ofta hälsar på i sin gamla skola, pratar med barnen och ibland håller i en idrottslektion. "Det gäller att inte glömma vart man kommer ifrån", säger han i intervjun. Han är också fotbollstränare för ungdomar födda -01. Det är här jag blir riktigt positivt överraskad. "...sen driver jag även på vikten av skolan - även fast jag inte själv tog skolan på så stort allvar. Nu när jag blivit äldre och mognar har det blivit mer uppenbart för mig: Lyckas du inte med fotbollen måste du ha en plan B och därför är skolan viktig - det försöker jag trycka in i deras huvuden. Spelarna ser upp till mig, och det tycker jag är kul, men jag försöker även utnyttja det till att göra något gott".

Härligt jobbat Pawel och tack för att du lärde även mig en läxa! Som jag sagt förut - jag älskar att ha fel när jag blir positivt överraskad.

På fredag är det förresten dags för något av en återkomst. Jag har för första gången på lång tid skrivit en text som ska publiceras på Himmelriket, Svenska Fans MFF-sida. Så håll ögonen öppna, jag tycker själv om texten och hoppas att det blir fler som gör det.

A walk down Memory Lane

Det är spännande hur små saker kan trigga igång minnen och en mängd känslor kopplade till minnena. Det kan vara allt möjligt som sätter igång det: En doft eller en bild eller, som i mitt fall idag, ljud.

 

För att rensa hjärnan lite tog jag en långpromenad i solen och istället för att, som jag brukar, lyssna på musik satte jag idag igång senaste avsnittet av Stadions Podradio som jag upptäckte för någon vecka sedan och nu börjat att så smått lyssna ikapp. Veckans program bestod till stor del av en intervju med Olof Persson. Förutom att diskutera hans roll i MFF idag pratade man också minnen från 2004. Mitt i intervjun la man in ett klipp från när Olof sjöng "Var ska vi sova i natt" på firandet på Stortorget dagen efter guldmatchen. Milde himmel vad den lilla snutten musik detta satte igång känslor och minnesbilder inom mig!

 

Jag har hört låten massor av gånger sedan dess både med Olof och andra som sångare men att höra den just därifrån... Plötsligt var det som att jag mentalt var där igen, ståendes, nej hoppandes på Stortorget och firade med tusentals andra himmelsblå. Jag kände euforin som SM-guldet innebar den gången efter så lång väntan, en känsla som var helt annorlunda än den typ av stora glädje jag känt för gulden efter det. Allt från den fantastiska helgen flög runt i skallen: Den löjligt spännande matchen, tokglädjen efteråt, hur vi sen försökte landa med ett par öl i relativt lugn på Möllan för att senare mygla oss in förbi kön på HIPP och fortsätta firandet med en massa andra galna fans och så till sist den där eftermiddagen på torget. Jag kom på mig själv med att gå och fånle när jag fortsatte lyssna på poden.

 

En härlig "walk down Memory Lane" och en bra uppladdning inför söndagens derby. Fast jag måste säga att det inte riktigt känns i luften att det är ett derby på gång, snarare som vilken match som helst. Skönt på ett sätt att det inte pyr av hat som det ofta kunnat göra kring skånederbyna, huvudsaken är att det blir en bra match och att MFF går segrande ur striden!

Annorlunda MFF-minne

I söndags kväll satt jag och tittade på Mästarnas Mästare och plötsligt kom ett MFF-minne över mig, en riktigt härlig sommardag 2007 som jag tänkt på många gånger sedan dess. Och hur underligt det än kan låta så var det inte hjälten Patrik Anderssons medverkan i programmet som framkallade minnet, nej det var tillbakablicken på travkusken Helen A Johanssons karriär.

En augustidag 2007 fick jag ett samtal med frågan om jag ville vara med på ett arrangemang innan MFF-HIF derbyt. Tanken var att MFF-supportrar och HIF-supportrar skulle mötas i en ponnytravtävling på självaste Jägersro travbana. Jag har aldrig varit en hästtjej och lockades inte alls av tanken att sitta i en sulky bakom en häst, om än en liten sådan, men sa till slut ja till att vara reserv. Jag tänkte att jag säkert inte skulle behövas och det kunde ju vara kul att komma dit och kolla när de andra tävlade i alla fall.

Det visade sig såsmåningom att HIF hade dragit sig ur arrangemanget och det skulle istället bli en intern MFF Support uppgörelse. När tiden började närma sig för deltagarna att gå ut och bekanta sig med hästarna visade det sig att inte tillräckligt med folk hade dykt upp och jag skulle vara en av de tävlande. Just då ångrade jag mig jättemycket och önskade att jag inte dykt upp, nu i efterhand förstår jag inte alls vad jag oroade mig för.

Vi fick komma ut och testa att köra lite innan det var dags att ge sig ut på banan. Man fick starta enligt någon form av ranking där man fick starta längre och längre och bak beroende på hur snabb häst man hade. Jag letade och letade efter min startposition och efter ett tag såg jag den... Ända borta i kurvan, 300 meter bakom den som fick starta först! Jisses vilken kanonkula till häst jag måste ha fått tänkte jag och det visade sig vara sant. Det gick undan från första travsteget och jag är fortfarande förvånad över vilken känsla det var att sitta där i sulkyn och känna hur hästen och jag jobbade tillsammans och hur han kände av och följde minsta lilla rörelse jag gjorde med tyglarna. Man ville sätta så hög fart som möjligt samtidigt som det gällde att inte gå i fällan och låta hästen börja gallopera. Tävlingsdjävulen tittade fram, jag försökte komma ihåg hur det sett ut i de travlopp jag sett på TV, hur det verkade smartast att köra. Min duktige pålle rundade häst efter häst och när kvalloppet var avklarat stod vi som segrare.

När det var dags för final fick jag en annan duktig häst, Cirrus hette den. Nu hade det börjat fyllas på rejält med folk på läktarna eftersom de riktiga travtävlingarna var igång och vår final fungerade som ett litet mellanspel där, med speaker och hela köret. Plötsligt började det kännas ganska nervöst igen. Men även finalen gick som en dans även om det var riktigt jämnt på slutet. Jag och Cirrus vann hela grejen och som pris fick jag ett rejält presentkort på middag i Jägersros restaurang.

Fortfarande, snart 8 år efter den här dagen, minns jag precis hur det kändes och hur fantastiskt kul jag tyckte det var och jag hoppas verkligen att jag får chansen att testa detta någon mer gång.

 Åsa Flykt, travkusk :-)

 

Det här var ytterligare ett, om än något annorlunda, minne som engagemanget inom MFF har gett mig under årens lopp. Fler bilder och mer betraktelser från dagen finns på Lotta Liljegrens blogg. Lotta var också med och tävlade och slutade trea i finalen, det är också från henne jag (med tillåtelse) har lånat bilden.

En underbar vandring i himmelslått!

Genom en Facebook-grupp bestående av MFF-intresserade tjejer blev jag för några veckor sedan inbjuden till att gå med på en guidning rundtur på Swedbank Stadion ledd av Staffan Tapper och Hans Zielinski och oj så glad jag är att jag tackade ja till det!

 

Alla som har minsta MFF-intresse eller ett intresse för fotboll och fotbollshistoria borde ta chansen att gå på en sån här vandring, jag vågar faktiskt lova att ni inte blir besvikna. Både Staffan och Hans är väldigt bra berättare och under halvannan timme fick vi ta del av massor av spännande MFF-historia och roliga anekdoter. När Staffan sa att turen började närma sig sitt slut tittade jag förvånat och besviket på klockan, jag kunde ha fortsatt lyssna hur länge som helst!

Vandringen gick genom hela Stadion och vi fick bland annat se nybyggda Champions Lounge, restaurang 1910, mediacentret, motståndarnas omklädningsrum och spelargången. Överallt hängde maffiga bilder på MFF i dåtid och nutid, på gamla hjältar och nya.

Dåtid: En stor hjälte (Schwartz) tillsammans med den störste av dem alla: Jonas Thern

Och nutid: Runt om på Stadion fanns en riktigt cool bildserie i svartvitt med Magnus Eriksson, Markus Rosenberg, Guillermo Molins, Erik Johansson och Markus Halsti.
En sådan canvastavla hade suttit väldigt fint hemma hos mig! :-) 

Halsdukar från CL 2014

Champions Lounge och lokalerna intill var som ett museum av MFF-historia, med bilder från alla MFF:s äventyr i Europa och en mängd minnessaker som gåvor från motståndarna, vimplar, halsdukar mm. Att se de senaste minnena från 2014 mitt i all denna maffiga historia värmde enormt i hjärtat och fick plötsligt allt som hände förra året att kännas ännu större. Riktigt kul var också att se vimpeln och en löpsedel från 1979, samma vimpel och löpsedel har jag sett under hela min uppväxt i mitt föräldrahem.


Man kunde nästan inte se sig mätt på alla bilder ur MFF:s smått fantastiska historia.

En höjdpunkt under guidningen var, och jag är rätt säker på att det inte var bara jag som kände så, när vi fick komma ner i omklädningsrum och spelargång. Överallt hängde stora bilder från MFF:s alla SM-guld, allt för att psyka motståndarna såklart. Vi fick komma in i motståndarnas omklädningsrum och jag var riktigt förvånad över hur enkelt och spartanskt allt var. Visserligen var jag såklart medveten om att det skulle vara enklare än hemmalagets men detta påminde om ett omklädningsrum i en vanlig gympasal från gymnasiet. Staffan menade dock (skämtsamt?) att man borde ha gjort det ännu enklare. Han gick sen igenom lite om rutinerna innan matchstart och så plötsligt sa han: Varför har ni inte satt på er matchtröjorna än? Runt om i rummet hängde en massa matchtröjor, vi tog alla på oss vars en och gick ut i spelargången. Där fick vi ställa oss på två led. Staffan berättade lite om hur det kändes innan man ska gå ut på plan, plötsligt började hymnen spelas och plötsligt började polletterna trilla ner hos oss: Vi skulle få gå ut genom spelargången och ut på planen och man började höra fniss och skratt som om vi var ett gäng skolbarn. Riktigt ända in på planen kom vi inte, det var för tillfället bara grus i väntan på den nya fina gräsmattan som skulle levereras några dagar senare, men det var ändå en enormt häftig känsla.


Gate 2 gör entré på Swedbank Stadion.                  Jag fick tillfälligt ha annan matchtröja än min trogne följeslagare

 

Pappas hjälte Torbjörn Persson fanns såklart också på bild.

 

Jag hade en helt fantastisk dag på Swedbank Stadion och på den efterföljande Svenska Cupen-matchen. Som flera gånger tidigare i MFF-sammanhang gick jag dit på egen hand men träffade nya härliga människor med samma intresse och engagemang som jag själv. Jag är glad att jag gick med i gruppen Gate 2 och hoppas kunna hänga med på fler arrangemang i framtiden. Redan imorgon är det dags att träffa en av de trevliga bekantskaperna från guidningen och ladda inför Halmstad-matchen.

 

Tack Ylva och Gate 2 för detta trevliga arrangemang - en härlig dag att leva länge på.

Och tack MFF för alla underbara minnen ni gett mig genom livet och för att ni fortsätter förgylla min vardag! 

Ny inlärningsmetod?

Är på väg hem från Stockholm där jag bland annat varit på kurs. Fick där uppleva en helt ny inlärningsmetod. Vet inte vad den kallas, kanske "simultaninlärning" eller "telepatiinlärning"?

Jag var på plats ganska tidigt och placerade mina grejer på en tom plats bredvid en plats det redan fanns en namnlapp. Efter fikan när jag satt mig och börjat plocka fram mina grejer kom kvinnan som hade platsen bredvid mig tillsammans med en annan kvinna. De frågade om jag kunde flytta till en annan plats. De jobbade nämligen på samma ställe och var tvungna att lära sig detta TILLSAMMANS. Jag var på väg att fråga hur denna simultaninlärning skulle gå till och hur vi stackare som kommit dit ensamma skulle lyckas lära oss något men jag flyttade snällt istället. 

Nej, det är ingen big deal och ja, jag fattade att de bara ville sitta tillsammans men så säg det då vuxna människor. Eller var lite wild and crazy och sitt bredvid en främling de stunder du ändå bara ska sitta och lyssna och umgås med kollegan i pauserna.