Att vara tjej / kvinna och fotbollssupporter...

... Det ämnet kommer jag att skriva en text om en dag. Har redan skrivit delar av den i mitt huvud. Mycket tankar kring detta har snurrat i skallen genom åren, i perioder inte alls men i andra perioder ganska mycket. Just nu är jag inne i en "ganska mycket-period" och känner att tiden nog snart är mogen för den där texten.

Så mycket mer om hur funderingarna har gått tänker jag inte skriva här och nu, jag vill samla ihop allt i en text. Men efter att ha suttit här på tåget och läst den eminenta tidningen Offside kan jag inte låta bli att berätta om nåt som hände på ett event de var med och arrangerade.

Mats Weman hade släppt en bok om MFF och i samarbete med tidningen Offside bjöds det på bokrelease. Jag var medbjuden av min bror och full av förväntan. Det var lång kö för att komma in på puben där det hela skulle äga rum och alla hälsades välkomna, togs i hand och fick en biljett till baren. Så kom jag, enda kvinna i kön, fram och var redo att sträcka fram handen. Då ställer sig en av männen som hälsat övriga välkomna sig lite lätt i vägen för mig, lägger huvet på sned och säger leende: "Hej, du, det är ett fotbollsevent här ikväll så puben är abbonerad ikväll. Men du är hjärtligt välkommen tillbaks imorgon".

(Jodå, såklart fick jag komma in när vi påtalade att jag faktiskt var medbjuden.)

Imorgon är det dags...

... Då drar säsongen 2015 igång på allvar för MFF och jag ska vara på plats!

När det handlar om att titta på matcher i januari/februari i kyla, blåst, regn och ibland snö så brukar det ofta handla om träningsmatcher. Men tack vare att man nu ändrat spelupplägg för Svenska Cupen så är det blodigt allvar redan imorgon: MFF tar emot Assyriska på Malmö IP.

Även om det är väldigt tacksamt att man numera har möjlighet att följa laget i stort sett varsomhelst tack vare internet så är det en helt annan sak att se matchen live. Att vara där bland alla andra fans, att känna stämningen, höra snacket och att på nära håll se hur spelare och laget utvecklats - bara tanken på det får det att pirra i hela kroppen.

Extra spännande ska det bli att se alla nyförvärven och att se hur de funkar ihop med "dom gamla". Är Eikrem så bra på fasta situationer som folk säger? Och hans landsman Berget, hur bra är han? Kommer vi att fortsätta vara lika farliga från kanterna med Sana och Yotún? Och kan Oskar Lewicki bli en sån där innermittfältare som tar sig in i mitt MFF-hjärta? Det finns onekligen mycket att vara nyfiken på inför morgondagen.

#Gameday #MFF  #Säsongen2015 #Motnyatitlar #Sämpa

Skönt med bra vårdcentral

Många klagar på vården i Sverige. På många ställen är det svårt att få tid, läkarna är stressade, man får inte rätt hjälp osv. Därför är jag så himla tacksam att vi tillhör en så bra vårdcentral: Kärråkra i Eslöv!

Vi har aldrig haft problem att få tid och då var ju ändå Henry stamgäst en period med knä, rygg, hjärta o hälsena. Och väl där så får man bra bemötande och hjälp.

Idag var inget undantag. Jag ringde vid 8.30 och fick tid 11.30 för att få hjälp med mina sömnproblem. Träffade en bra läkare som var noggrann, verkligen lyssnade och som inte bara skrev ut medicin utan bokade upp tid för uppföljning. Precis som det ska vara. Skönt!

Väntan över?

Om man ska tro det man läser på Twitter verkar det nu som att den nästan outhärdliga väntan är över. Enligt bl a Kvp så stämmer ett av de få rykten som kommit ut på sistone: Halsti ska ha skrivit på för DC United i MLS. Usch och fy och blä och FAN vad ledsen jag är! Helt ärligt är det nog den spelarförlust från MFF som påverkat mig allra mest även om jag haft stora himmelsblå favoriter även tidigare.

Jag vet, det är inte vettigt att fästa sig för mycket vid specifika spelare. Inte så som fotbollen ser ut idag där spelare sällan blir kvar i klubbar så länge som Markus Halsti redan varit i MFF. Men det hjälps inte. Jag har svårt för det där att hålla distans, vilket knappast kan ha undgått någon som följt mig på sociala medier den senaste tiden. Passion och engagemang är ju det som driver mig som supporter och det gäller såväl laget som spelarna i klubben.

Mina favoritspelare genom åren har sällan varit de mest uppenbara, stjärnorna. Självklart handlar det om spelare som är bra och viktiga för laget men jag faller sällan för dom som får alla rubriker och som ofta befinner sig i rampljuset. Nej, in i mitt MFF-hjärta gräver sig oftare kämparna, dom som visar hjärta, som är ödmjuka, som gör sitt enormt viktiga jobb i det tysta, sätter laget framför sig själva och som tar sig igenom motgångar och kommer starkare ur dom. Jag älskar att se spelare som varit långt ute i kylan få revansch och vinna supportrarnas kärlek. Är det någon som verkligen personifierar detta så är det väl Markus "sämpa" Halsti, en spelare jag gillat och försvarat även under tiden när han var så långt in i frysboxen man kunde komma.

Kampanjen #OmHalstiStannar visade väl tydligt att det finns fler som känner som jag. En hel del galna löften gavs och det hade varit lite kul att se hur många som skulle stått för vad de lovade. Själv höll jag mig hyfsat sansad men det löfte som jag egentligen gav till mig själv visar hur viktig spelare det handlar om för mig. En signatur på ett nytt MFF kontrakt från Halsti skulle även inneburit en ny signatur på min heliga matchtröja som hängt med sedan slutet av 80-talet. På denna tröja, som tillhört Jonas Thern, finns bara hans autograf. Jag har alltid sagt att så ska det förbli. Tills för ett par veckor sedan. Då bestämde jag mig för att göra plats för en till på min tröja med nummer 6. Kanske inte låter som en stor grej för de flesta men ni som känner mig väl förstår...

Visst är det fortfarande bara rykten och inget är bekräftat, men nu känns det som att det är för naivt till och med för mig att tro att Halsti ska stanna. Det är för jobbigt att hoppas mer nu. Bättre att till sist se slaget som förlorat och försöka landa i det. Fast det lär ta tid.

Jag kan väl tycka att det är lite småtråkigt om det nu blir MLS för Halsti och inte en större liga som känns som en större utmaning fotbollsmässigt. Men å andra sidan så lär det kanske inte komma så förfärligt många intressanta chanser till och jag unnar honom verkligen att komma iväg på ett äventyr, vad det än vara må. För oss supportrar handlar allt detta om ett intresse, en passion, hur intensiv den än vara må. För spelarna handlar det om deras arbete och hela deras liv.

När det väl blir 100% klart kommer jag inte att palla skriva. Kommer att vara alldeles för nere för att kunna tänka. Därför kommer den här högst personliga avskedstexten redan nu.

Tack för dom här åren Markus och stort lycka till i karriären och livet.

Hoppas du tar med dig många fina minnen från din MFF-tid.

Du är alltid välkommen tillbaks!   

 

Jag borde ha sagt något...

Under helgerna var kom jag gående på väg hem och fick syn på en liten kille, jag gissar att han var ca 4-5 år gammal, gående själv på trottoaren intill en ganska så trafikerad gata. Jag tyckte det kändes lite konstigt att han gick där helt själv, så jag gick åt samma håll och försökte kolla om det var så att han hade föräldrar eller någon annan vuxen i närheten. Jag såg ingen så jag gick över gatan och sprang ifatt honom.

Jag frågade varför han gick där helt själv och han sa, med darrande underläpp och tårarna nära att X hade sprungit ifrån honom. Jag pratade lite mer med honom och förstod att X var hans storasyster och att hon hade stuckit iväg med en kompis och lämnat honom ensam. Jag frågade honom om vi skulle leta upp X och kompisen men det ville han inte. Jag frågade om han visste var han bodde och han pekade på ett höghus i närheten. Hans mamma var hemma sa han, jag frågade om jag skulle följa honom hem. Det ville han och han tog mig i handen och vi gick mot hans hus och pratade om att det inte är så bra att gå ensam intill vägen. Väl framme var där såklart låst och porttelefon men lille Y var jätteduktig och visste både sitt efternamn och vad mamma och pappa hette så jag lyckades hitta rätt och ringde på telefonen. Mamman svarade och jag sa att: "Jag står här ute med lille Y, han är lite ledsen för han blev lämnad ensam". Mamman svarade, som det lät något besvärad: "Jaha, då har hans syster stuckit ifrån honom igen, jag kommer". Direkt därefter kom hon ut, öppnade dörren, Y gick in, utan att få minsta kram eller annan ömhetsbevis från henne och hon sa till mig: "Ja, alltså, det var ingen fara, hans syster har bara sprungit ifrån honom igen." Sen stängde hon dörren. Kvar stod jag, helt stum och med tappad haka.

Jag borde ha sagt något när mamman sa sådär. Om inte annat för att visa lille Y att detta var faktiskt inte okej. Men jag blev så paff att känslorna inte kom direkt. Det tog dock inte lång tid innan jag blev riktigt arg. För det första, vore det för mycket begärt att säga "tack" när jag har hjälpt ditt barn, som var ensamt och ledset, oavsett om du tyckte det var en stor grej eller inte. För det andra, hur i hela fridens namn kan man tycka att det är okej att en så liten kille går helt själv längs en trafikerad väg? Om han hade råkat gå ut i gatan och blivit påkörd, hade det varit en stor grej då? Och om det inte hade varit en vänligt sinnad kvinna som jag som hade mött killen utan en man/kvinna med helt andra tankar och böjelser för barn, hade det varit en stor grej då kanske?

Jag blir så arg och så matt och så ledsen ibland när jag tänker på hur en del människor inte vill något hellre än att bli föräldrar men inte lyckas och så finns det människor som inte visar det minsta respekt varken för sina barn eller för det faktum att de haft en enorm tur att faktiskt få bli föräldrar...
 

Hejdå 2014 och hej 2015

Så var det snart dags för ett nytt år. Som vanligt, och i synnerhet sedan vi fick Oskar så känns det som att året gått väldigt fort. Det har varit ett bra år med fast jobb för mig, en del mysiga resor och ett helt fantastiskt år när det gäller fotboll och MFF. Oskar har utvecklats hur mycket som helst och nu har vi en liten kille som snackar, kan själv, och har en väldig massa vilja - en härlig krabat helt enkelt.

Just den här specifika dagen är, som alla som känner mig vet, inte min favorit. Som tur är känner maken likadant och vi firar i lugn och ro med familjen.

Nyårslöften ger jag egentligen inte mycket för men i år har jag faktiskt tänkt att lova mig själv ett par saker inför 2015:
Jag ska bli bättre på att ta hand om mig själv och jag ska ta tag i mina sömnproblem så att jag kan komma tillbaks lite mer till mitt gamla jag. I det ingår att jag och Henry ska se till att komma iväg på lite mer på tu man hand.
Jag ska se till att bli klar med projekt körkort så att jag kan ägna lite tid åt något jag kommit att sakna oerhört mycket: att skriva om MFF. Jag saknar intervjuer, matchrapporter och allt annat kring detta så mycket och det är något som får mig att må bra.
Och jag ska spendera betydligt mer tid på Swedbank Stadion och följa MFF på nära håll. Ser oerhört mycket fram emot 2015 och extra kul ska det bli att få se mitt och vännen Eriks lag Hammarby mötas. Välkommen tillbaks till Allsvenskan!

Gott nytt år alla nära och kära!

Men så meddela beslutet nån gång!!

Nu har jag kollat efter nyheter om Halstis kontrakt så många gånger att det börjar bli fånigt. På riktigt. Extra mycket så eftersom alla är helt övertygade om att han lämnar Malmö. Det är väl jag också. Egentligen. Men så länge inget besked kommer hoppas jag och ber om att ha fel. Det tar så mycket onödig energi. Vill Veta NU!!

Så var det roliga slut...

... För den här gången.
MFF var hyfsat nära men räckte inte till, det blev förlust och MFF slutade sist i sin grupp.
Ärligt talat, när detta fantastiska CL- äventyr startade kändes det som att allt annat än klara förluster och en klar fjärdeplats vore en framgång. Det har alltid sagts att svenska lag inte kan nå framgång i både allsvenskan och europaspelet men MFF har bevisat motsatsen.
Man har spelat som om det handlat om normala motståndare, inte Juventus och Atletico Madrid. Man vann Allsvenskan överlägset och man har gett en jävla massa hopp och förväntningar inför kommande säsong.
Vet inte varför just den här matchen påverkade mig så mycket mer än flera tidigare. Kanske för att det troligtvis är Halstis sista? Gör ont i hjärtat o magen att tänka på. Hade önskat honom en succé, men kan konstatera att han numera är bättre på mittfält än i backlinjen. Sitter här och svär lite över att Erik Johansson inte kunde hålla truten där efter incidenten i Malmö... Tror alla ommöbleringar påverkade oss mycket idag.
Kan vara ett av de mest osammanhängande inlägg jag skrivit. Ingen aning. För en gångs skull tänker jag inte gå tillbaks och ändra, finslipa och greja. Skriver bara ur hjärtat som mår sådär just nu.

Första besöket på Swedbank Stadion

När jag bodde på Möllan var jag ofta på MFF:s träningar. Det är något speciellt det där som är svårt att förklara för "normala" människor, varför man går och tittar på en träning. Det finns en massa fotbolls-nördiga anledningar som jag inte tänker räkna upp här och nu. Men en anledning är väl just det, att det finns en massa andra människor där som är precis lika nördiga och som alla brinner för samma sak som man själv. Det är något i atmosfären, i luften som inte går att förklara.

 

Sedan vi flyttade till Eslöv och sedan Oskar kom har besöken på träningarna varit extremt sällsynta. Men idag var Oskar och jag lediga, MFF var hemkomna från Kanarieholmarna och skulle träna så jag bestämde mig för att sonen skulle få göra sitt första besök på Swedbank Stadion.

 

Som jag misstänkte fick jag hålla båda ögonen ordentlig på honom - han ville ju inte stå utanför och kolla - han ville in på plan och spela boll. Jag var förberedd och hade med Oskars egen lilla boll så att han fick springa bredvid planen och spela med mig och det nöjde han sig med ett tag. Han satt också på läktaren och ropade glatt under spelsekvenserna på träningen: Heja Malmö, heja Malmö!

När träningen var slut stannade ett par spelare kvar på plan och tränade avslut. Oskar såg ett helt gäng bollar ligga där på inne på planen och ville såklart in. Jag försökte vara en ordentlig mamma och fortsatte säga till honom att man inte fick springa in. Men då ryckte ett par av herrarna i Kommando Kellerman in och tyckte att jag skulle låta grabben spela. Sagt och gjort. Oskar sprang in, fick tag på en boll och började passa mig, helt överlycklig.

 

Efter en stund kom Emil Forsberg gående på väg av planen och Oskar passade bollen mot honom. Emil stannade kvar och spelade med Oskar, berömde honom och skojade med honom. Mitt lilla hjärta hade hur kul som helst, och jag med för den delen. Till slut tog Emil med honom in på plan och till målet så att Oskar fick göra mål och sen visade han honom hur man ska fira när man gjort mål.

Vilka härliga spelare vi har i den här klubben!

 

 

Not my favourite time of the year

Nu börjar den närma sig. Den där tiden på året som många tycker är spännande och ser fram emot men som jag bara tycker är jobbig. Nej, jag pratar inte om julen. Jag pratar om Silly Season.

Egentligen har det ju snackats länge nu i MFF om framför allt de tre spelare som har utgående kontrakt: Thern, Ricardinho och Halsti, och det blir bara jobbigare och jobbigare att läsa om och tänka på. Jag vet att det hör till fotbollen av idag att spelare kommer och går. I vissa fall känns det helt okej när en spelare lämnar, även spelare som är bra och som man gillar. Man konstaterar faktum, säger "tack för den här tiden" och så släpper man det. Lite åt det hållet känner jag för Thern och Ricardinho. Visst är de bra och visst skulle jag vilja ha dem kvar i MFF men det känns ändå helt okej att de lämnar så länge de ersätts av (minst) lika bra spelare. Men så kommer vi till Markus "sämpa" "Halstinho" Halsti. Och då kommer saken i ett annat läge.

För mig är Halsti en MFF:are fullt ut och allra helst skulle jag vilja att han fortsatte vara det under hela sin karriär. Det är så mycket jag gillar hos denne spelare. Hur han utan gnäll i media tagit sig från frysboxen till en position som en av lagets absolut viktigaste spelare. Hur han alltid ger allt ("sämpa") och på ett klassiskt MFF-sätt aldrig är nöjd med annat än vinst, oavsett motstånd. Hans målfirande, eller rättare sagt brist på detsamma. Det ödmjuka och trevliga intryck han gör i intervjuer. Den här texten på Himmelriket uttrycker väldigt väl vad jag också känner (även om det nu blivit klart att det inte blir Helsingfors för Halsti). Jag unnar Markus Halsti av hela mitt MFF-hjärta att få komma ut på ett proffsäventyr var det än vara må. Men det gör ändå ont i samma hjärta att tänka på att Olympiakos-matchen på tisdag kanske är hans sista hos oss. Jag hoppas att det inte är så men vågar inte riktigt tro något annat.

Bryr jag mig för mycket? Är jag för blödig? Blandar jag in för mycket känslor i det här? Alldeles säkert. Men det är så jag funkar, i många sammanhang, men i synnerhet som fotbollssupporter. När det kommer till MFF så är det massor av känslor och passion inblandade. Ibland önskar jag verkligen att jag inte brydde mig så mycket.