Det har varit total MFF torka på bloggen för min del ett tag nu, det är jag medveten om. Det har varit lite väl mycket annat att tänka på den senaste tiden, dessutom har jag inte riktigt "kommit in i" den här försäsongen. Jag har lyckats planera så fel att jag missat de träningsmatcher som gått på hemmaplan och sen har en del matcher ju inte gått att se.
Men imorgon är det matchdags, dessutom håller jag på att läsa en MFF-bok som jag ska recensera inom kort så nu börjar det klia ordentligt i MFF nerverna igen. Härligt! Vi får väl se hur mycket matcher jag kommer att kunna se på plats iår, det bestämmer ju knodden mer än jag - morgondagens match kommer att beskådas via TV:n tillsammans med familjen.
Tidigare år har jag tyckt att den så kallade Supercupen verkar vara ett fånigt påfund - en nonsenstitelmatch som spelas mitt under försäsongen inför nästan ingen publik alls. Nu reviderar jag min åsikt något. Nej det är ingen titel som ger någon större tyngd eller som är av vikt, och den ligger inte vid någon särskilt lockande tidpunkt. Men, träningsmatcher i all ära, det är trots allt något annat med tävlingsmatcher och just den här matchen bör kunna få spelarna att tagga till lite extra i och med att det är MFF och HIF som möts. Man räknar med lika mycket publik på denna matcher som det varit totalt på de Supercup-matcher som spelats hittills, tror det är sålt 7000 biljetter vilket gör att det lutar åt ytterligare ett par tusen.
Troligtvis blir det väl så här: Vinner vi så kommer vi att tycka att Supercupen är en rätt bra idé ändå, för vem vill inte inleda säsongen med en titel. Förlorar vi så kommer det att fortsätta vara en nonsenstitelmatch.
:-)
fredag 18 mars 2011
fredag 11 mars 2011
Annorlunda vardag är att vänta...
Sitter här i fåtöljen och väntar på att Henry ska komma hem efter att ha varit inne i stan och lämnat lite sjukskrivningspapper etc på jobb. Tror inte det sjunkit in riktigt ännu att jag inte ska tillbaks till jobbet mer nånsin och att denna ledighet (såsmåningom arbetslöshet) faktist inte bara är ett par dagars semester eller kompledigt. Antar att det är naturligt att det känns så när man lämnar ett ställe där man jobbat i mer än 10 år... Skönt men väldigt konstigt.
Henry var inne ett par dagar på sjukhuset igen för sista (hoppas vi) undersökningarna. Han blev utskriven igår och är sjukskriven till 10/4. Såsmåningom ska han få telefontid med en läkare som gjort en sammanställning av alla de olika undersökningar och tester som gjorts så att vi kan få 100 procentigt besked om allt vad gäller hans hjärta.
Under rätt så lång tid när jag jobbat mycket kvällar så har vi fått kämpa för att hinna ses och ännu mer för att hinna vara sociala med familj och vänner. Blir säkert en omställning i början att nu vara hemma tillsammans dygnet runt i en månad, men det ska bli väldigt skönt att ha tid tillsammans utan press på att man måste göra saker tillsammans varje ledigt tillfälle. Om inte annat så ska vi börja fixa iordning lite smått på det som ska bli Knoddis rum. Jag har också en lång lista med saker att pyssla med som blivit liggande på grund av tidsbrist. (Hur mycket av det som nu faktist blir gjort blir spännande att se).
Jag var också på sjukhuset igår, även denna gång visade det sig vara falskt alarm tack och lov. Den lille busen i magen brukar sparka som en tok under vissa delar av dygnet (man börjar lära sig en dygnsrytm) och han kan ge ganska rejäla kickar som ibland får mig att hoppa till ordentligt. I förrgår kväll, under den tid som brukar vara livligast, var han nästan helt stilla och han fortsatte vara extremt lugn även igår morse. Barnmorskan sa till mig senast att vara uppmärksam på om rörelserna i magen minskade, men man vill ju inte vara en hysterisk blivande mamma så jag försökte intala mig själv att han bara hade en lugn dag.
Men även under dagen höll han sig extremt stilla, jag kunde känna några pyttesmå rörelser men de var som små kittlingar där jag brukar få rejäla stångningar. Jag testade lite saker som normalt får honom att starta cirkus därinne men nästan ingen / väldigt liten reaktion. Gick såsmåningom in och sökte lite på nätet - hittade då en sida med inlägg från läkare som rekommenderade några tester men kunde göra - om bebisen inte reagerade på dessa så skulle man kontakta läkare direkt - "Vänta inte en extra dag" stod där. Jag testade, ingenreaktion och ringde spec.mödravården med förhoppning om att de skulle säga att det inte var någon fara, men istället sa de: "Kom in meddetsamma"!
Var på väg in i upplösningstillstånd, kunde inte få tag på Henry eftersom han var på undersökning och fick inte heller tag på mina föräldrar. Min söta kusin skjutsade in mig till sjukshuset och medan jag väntade så fick jag tag på maken som inte hunnit lämna Lund så han kom upp till mig. Det visade sig att lilleman mådde hur bra som helst, han hade bara krupit in med fötterna bakom moderkakan så jag kände inte hans sparkar. Jävlar vad en så liten krabat kan ställa till med mycket oro!
Nu kommer snart maken hem. En promenix till garnaffären i solen kanske så att jag kan fortsätta med Knoddis kläder och sen lite fix med att föra över bilder från mobil o kamera till datorn tror jag står på dagens schema.
Henry var inne ett par dagar på sjukhuset igen för sista (hoppas vi) undersökningarna. Han blev utskriven igår och är sjukskriven till 10/4. Såsmåningom ska han få telefontid med en läkare som gjort en sammanställning av alla de olika undersökningar och tester som gjorts så att vi kan få 100 procentigt besked om allt vad gäller hans hjärta.
Under rätt så lång tid när jag jobbat mycket kvällar så har vi fått kämpa för att hinna ses och ännu mer för att hinna vara sociala med familj och vänner. Blir säkert en omställning i början att nu vara hemma tillsammans dygnet runt i en månad, men det ska bli väldigt skönt att ha tid tillsammans utan press på att man måste göra saker tillsammans varje ledigt tillfälle. Om inte annat så ska vi börja fixa iordning lite smått på det som ska bli Knoddis rum. Jag har också en lång lista med saker att pyssla med som blivit liggande på grund av tidsbrist. (Hur mycket av det som nu faktist blir gjort blir spännande att se).
Jag var också på sjukhuset igår, även denna gång visade det sig vara falskt alarm tack och lov. Den lille busen i magen brukar sparka som en tok under vissa delar av dygnet (man börjar lära sig en dygnsrytm) och han kan ge ganska rejäla kickar som ibland får mig att hoppa till ordentligt. I förrgår kväll, under den tid som brukar vara livligast, var han nästan helt stilla och han fortsatte vara extremt lugn även igår morse. Barnmorskan sa till mig senast att vara uppmärksam på om rörelserna i magen minskade, men man vill ju inte vara en hysterisk blivande mamma så jag försökte intala mig själv att han bara hade en lugn dag.
Men även under dagen höll han sig extremt stilla, jag kunde känna några pyttesmå rörelser men de var som små kittlingar där jag brukar få rejäla stångningar. Jag testade lite saker som normalt får honom att starta cirkus därinne men nästan ingen / väldigt liten reaktion. Gick såsmåningom in och sökte lite på nätet - hittade då en sida med inlägg från läkare som rekommenderade några tester men kunde göra - om bebisen inte reagerade på dessa så skulle man kontakta läkare direkt - "Vänta inte en extra dag" stod där. Jag testade, ingenreaktion och ringde spec.mödravården med förhoppning om att de skulle säga att det inte var någon fara, men istället sa de: "Kom in meddetsamma"!
Var på väg in i upplösningstillstånd, kunde inte få tag på Henry eftersom han var på undersökning och fick inte heller tag på mina föräldrar. Min söta kusin skjutsade in mig till sjukshuset och medan jag väntade så fick jag tag på maken som inte hunnit lämna Lund så han kom upp till mig. Det visade sig att lilleman mådde hur bra som helst, han hade bara krupit in med fötterna bakom moderkakan så jag kände inte hans sparkar. Jävlar vad en så liten krabat kan ställa till med mycket oro!
Nu kommer snart maken hem. En promenix till garnaffären i solen kanske så att jag kan fortsätta med Knoddis kläder och sen lite fix med att föra över bilder från mobil o kamera till datorn tror jag står på dagens schema.
Etiketter:
Barn,
familj o vänner,
Gravididtet,
Kärlek,
nervositet,
Sjukdom
tisdag 1 mars 2011
Hemma!
Nu är han hemmaigen ! Visserligen ska han läggas in ett par dagar igen nästa vecka men, det blir med största sannolikhet kortvarigt och han är hos mig nu!
Och allt är bra med vår lille knodd i magen med. Magmåttet hade gått ner till något mer normala 27cm (troligtvis var jag bara väldigt svullen igår), hjärtat övervakades och det såg bra ut. Även ett ultraljud gjordes och även där såg allt bra ut.
Med en lättnadens suck sitter vi nu här i varsin fåtölj, myser och mår bra!
Och allt är bra med vår lille knodd i magen med. Magmåttet hade gått ner till något mer normala 27cm (troligtvis var jag bara väldigt svullen igår), hjärtat övervakades och det såg bra ut. Även ett ultraljud gjordes och även där såg allt bra ut.
Med en lättnadens suck sitter vi nu här i varsin fåtölj, myser och mår bra!
måndag 28 februari 2011
Det är mycket nu...
Meningen var att jag skulle vara ledig idag för att kunna åka in och ta hand om Henry, alternativt vara hemma om han skulle få komma hem redan idag (vilket vi väl inte trodde). Har haft ont i magen flera dagar, har känts lite som en begynnande magkatarr, vilket väl inte hade varit konstigt med tanke på att man utsatts för viss stress och oro de senaste dagarna. Den har även känts lite spänd.
Nu i morse var magontet borta men magen kändes ännu mer spänd. För er som varit gravida: Som början på en sammandragning fast det höl i sig i flera timmar. För er som inte varit det: Som när en muskel börjar krampa (eller som en ballong på väg mot bristningsgränsen kanske). Försökte komma över det genom vila men det hjälpte inte. Självklart blir man lite orolig att något ska påverka den lille i magen så jag ringde barnmorskan och fick komma dit på en undersökning.
De (barnmorskan och hennes elev) började med att lyssna på hjärtat - första gången jag fick höra det och det var fantastiskt! hjärtat slog precis som det skulle så han verkade må bra. Sen klämde och kände de på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också var bra. De kunde dock känna att den var riktigt spänd. Sen tog de ett mått på livmodern och konstaterade att den var väldigt stor för den vecka jag är i, vilket kanske kan göra att magen känns så spänd - den har vuxit mycket på kort tid.
Det behöver inte betyda något eller vara något farligt men de ville i alla fall att jag skulle kollas så imorgon är det dags för besök hos specialismödravård i Lund. Efter det tar jag mig upp till maken som kanske får åka hem imorgon! Den sista röntgen blir inte förrän efter en vecka och han behöver troligtvis inte vänta kvar på det!
Håll tummarna för oss båda!!
Nu i morse var magontet borta men magen kändes ännu mer spänd. För er som varit gravida: Som början på en sammandragning fast det höl i sig i flera timmar. För er som inte varit det: Som när en muskel börjar krampa (eller som en ballong på väg mot bristningsgränsen kanske). Försökte komma över det genom vila men det hjälpte inte. Självklart blir man lite orolig att något ska påverka den lille i magen så jag ringde barnmorskan och fick komma dit på en undersökning.
De (barnmorskan och hennes elev) började med att lyssna på hjärtat - första gången jag fick höra det och det var fantastiskt! hjärtat slog precis som det skulle så han verkade må bra. Sen klämde och kände de på magen och det gjorde inte det minsta ont vilket ju också var bra. De kunde dock känna att den var riktigt spänd. Sen tog de ett mått på livmodern och konstaterade att den var väldigt stor för den vecka jag är i, vilket kanske kan göra att magen känns så spänd - den har vuxit mycket på kort tid.
Det behöver inte betyda något eller vara något farligt men de ville i alla fall att jag skulle kollas så imorgon är det dags för besök hos specialismödravård i Lund. Efter det tar jag mig upp till maken som kanske får åka hem imorgon! Den sista röntgen blir inte förrän efter en vecka och han behöver troligtvis inte vänta kvar på det!
Håll tummarna för oss båda!!
lördag 26 februari 2011
Ensamt...
Jag har inga problem att vara ensam hemma normalt sett. Tycker tvärtom att det är skönt att få vara själv emellanåt och pyssla och mysa. De senaste månaderna har det varit lite väl mycket ensamtid både för Henry och mig när jag jobbat en massa kvällar. Det har definitivt inte varit kul men det är ju främst för att vi ibland inte setts i vaket tillstånd på flera dagar i rad. Nu har jag varit ensam hemma sedan i onsdags av helt andra anledningar och det börjar kännas riktigt deppigt.
För ungefär en vecka sedan började H känna av oregelbundna hjärtslag. Till en början hände det väldigt sällan och vi tänkte väl inte så mycket på det men i tisdags kväll mådde han dåligt av det och tidigt i onsdags morse vaknade han till och med av det. Han åkte in till akuten för att få det kollat och nån timme senare ringde han och berättade att han skulle in på hjärtavdelning för undersökningar och observation. De kom ganska snabbt fram till att det troligtvis inte var något allvarligt fel, vilket såklart var en enorm lättnad.
De är dock väldigt noggranna och har gjort en massa tester för att försäkra sig om vad felet är och utesluta att det finns andra problem. Det är självklart också en lättnad att de är så noggranna, att de inte bara släpper iväg honom utan att vara säkra på att de ger honom rätt behandling och att han kommer att bli bra. Men nu råkar jag ha en make som är enormt dålig på att hålla sig stilla. Att ligga still i en säng och inte ens få lämna avdelningen (det får man inte som hjärtpatient) är en plåga för honom. Vi har flera gånger trott att han varit på väg att få komma hem, igår var han helt övertygad om att han skulle få åka hem på kvällen och vi hade planerat med hämtning. Så på rinden fick han veta att ytterligare två tester är inplanerade och att de kommer att tas först efter helgen...
Så ny beräknad hemkomst är först på onsdag, vilket i så fall också innebär att han missar vårt besök hos barnmorskan där vi troligtvis får höra hjärtljud för första gången. Han blev riktigt, riktigt deppig. Jag är väl inte sprudlande glad heller... Första dagen var jag fruktansvärt orolig och märkte att det också påverkade den lille i magen - han levde om därinne på ett sätt jag inte känt tidigare. Nu är jag mycket lugnare, det känns verkligen som om de är säkra på att de hittat felet, att det inte ska vara svårt att åtgärda och att de nu bara vill vara extra säkra på att de gör rätt. Livrem, byxhängslen och lite extra knappar på en gång typ. Men det går inte att komma ifrån att det sliter både på honom och mig.
Besökstiden är på eftermiddagen till tidig kväll och jag är såklart där så mycket jag kan. På förmiddagarna här hemma har jag svårt att ta mig för saker, får inte riktigt tummarna loss utan kommer på mig själv med att sitta och grubbla. På kvällarna när jag kommer hem strax innan 21 är jag helt slut och stupar i säng ganska snart. Tycker verkligen inte om att sova ensam här hemma så det är väl på sitt sätt bra att jag är så trött, lättare att somna då. Har tidigare under graviditeten inte tyckt att jag påverkas av hormoner men nu gör jag det verkligen! Så fort jag blir trött och ensam blir jag gråtfärdig och tycker alldeles för synd om mig själv. Inser verkligen vikten av att ta hand om sig själv...
Men det lönar sig ju inte att sitta här och tycka synd om sig själv. Henry mår ju faktiskt efter omständigheterna bra, han kommer att bli helt bra med hjälp av lite mediciner och vila, och det går ju faktiskt inte någon nöd på mig heller, egentligen. Nu ska jag gå och göra en lasagne som vi ska äta hans första dag hemma (han längtar efter hemlagad mat efter sjukhusmaten), kolla lite skidor och sen ska jag åka in och ge mitt hjärta en stor, stor puss!!
För ungefär en vecka sedan började H känna av oregelbundna hjärtslag. Till en början hände det väldigt sällan och vi tänkte väl inte så mycket på det men i tisdags kväll mådde han dåligt av det och tidigt i onsdags morse vaknade han till och med av det. Han åkte in till akuten för att få det kollat och nån timme senare ringde han och berättade att han skulle in på hjärtavdelning för undersökningar och observation. De kom ganska snabbt fram till att det troligtvis inte var något allvarligt fel, vilket såklart var en enorm lättnad.
De är dock väldigt noggranna och har gjort en massa tester för att försäkra sig om vad felet är och utesluta att det finns andra problem. Det är självklart också en lättnad att de är så noggranna, att de inte bara släpper iväg honom utan att vara säkra på att de ger honom rätt behandling och att han kommer att bli bra. Men nu råkar jag ha en make som är enormt dålig på att hålla sig stilla. Att ligga still i en säng och inte ens få lämna avdelningen (det får man inte som hjärtpatient) är en plåga för honom. Vi har flera gånger trott att han varit på väg att få komma hem, igår var han helt övertygad om att han skulle få åka hem på kvällen och vi hade planerat med hämtning. Så på rinden fick han veta att ytterligare två tester är inplanerade och att de kommer att tas först efter helgen...
Så ny beräknad hemkomst är först på onsdag, vilket i så fall också innebär att han missar vårt besök hos barnmorskan där vi troligtvis får höra hjärtljud för första gången. Han blev riktigt, riktigt deppig. Jag är väl inte sprudlande glad heller... Första dagen var jag fruktansvärt orolig och märkte att det också påverkade den lille i magen - han levde om därinne på ett sätt jag inte känt tidigare. Nu är jag mycket lugnare, det känns verkligen som om de är säkra på att de hittat felet, att det inte ska vara svårt att åtgärda och att de nu bara vill vara extra säkra på att de gör rätt. Livrem, byxhängslen och lite extra knappar på en gång typ. Men det går inte att komma ifrån att det sliter både på honom och mig.
Besökstiden är på eftermiddagen till tidig kväll och jag är såklart där så mycket jag kan. På förmiddagarna här hemma har jag svårt att ta mig för saker, får inte riktigt tummarna loss utan kommer på mig själv med att sitta och grubbla. På kvällarna när jag kommer hem strax innan 21 är jag helt slut och stupar i säng ganska snart. Tycker verkligen inte om att sova ensam här hemma så det är väl på sitt sätt bra att jag är så trött, lättare att somna då. Har tidigare under graviditeten inte tyckt att jag påverkas av hormoner men nu gör jag det verkligen! Så fort jag blir trött och ensam blir jag gråtfärdig och tycker alldeles för synd om mig själv. Inser verkligen vikten av att ta hand om sig själv...
Men det lönar sig ju inte att sitta här och tycka synd om sig själv. Henry mår ju faktiskt efter omständigheterna bra, han kommer att bli helt bra med hjälp av lite mediciner och vila, och det går ju faktiskt inte någon nöd på mig heller, egentligen. Nu ska jag gå och göra en lasagne som vi ska äta hans första dag hemma (han längtar efter hemlagad mat efter sjukhusmaten), kolla lite skidor och sen ska jag åka in och ge mitt hjärta en stor, stor puss!!
torsdag 24 februari 2011
Slut i både kropp o knopp...
Här tog man ledigt en dag för att vila ut och så blev det precis tvärtom. Är totalt slut - dags att upp och däcka och sova sju kvart i timmen...
(Nej, inget fel på mig eller den lille i magen. Det är Henry som är dålig, är troligtvis inget allvarligt men det har varit ett par dagar fulla av oro och sjukhusbesök. Hoppas få hem honom imorgon)
(Nej, inget fel på mig eller den lille i magen. Det är Henry som är dålig, är troligtvis inget allvarligt men det har varit ett par dagar fulla av oro och sjukhusbesök. Hoppas få hem honom imorgon)
tisdag 15 februari 2011
Underbara färger!
Fick ett paket igår som gav mig ett stort leende på läpparna. Mina toppar som jag beställde från Bonprix hade kommit! En "rosalila" (inte alls den färg den såg ut att ha på hemsidan men skön och fin!) och en klarröd med vita detaljer. Härligt- nu kan jag ha dagar där jag slipper vara svart/grå/beige/vit! Även en pyamas där magen får plats kom. Skönt.
Magen ja... Jisses vad det går fort emellanåt. Kläder som passat ena dagen är helt plötsligt alldeles för små nästa. Ibland undrar man vad han pysslar med därinne. :-) Mina sköna goa byxor som jag haft hela tiden under graviditeten börjar nu spänna oroväckande mycket så det blir till att ut och shoppa inom kort tror jag. Trevliga "bekymmer"!
Magen ja... Jisses vad det går fort emellanåt. Kläder som passat ena dagen är helt plötsligt alldeles för små nästa. Ibland undrar man vad han pysslar med därinne. :-) Mina sköna goa byxor som jag haft hela tiden under graviditeten börjar nu spänna oroväckande mycket så det blir till att ut och shoppa inom kort tror jag. Trevliga "bekymmer"!
torsdag 10 februari 2011
Bakar bröd
Jag håller på att baka bröd. Just nu håller jag på att knåda degen. Nej, jag har inte blivit helt knäpp så att jag sitter och knådar böddeg på datorn. För några månader sedan införskaffade vi en bakmaskin. En billig enkel liten sak men vi tycker väldigt mycket om den. Det går åt mycket bröd här hemma eftersom Henry har med sig mackor till jobbet varje dag. Dessutom går det åt ännu mer nu när jag jobbar så mycket kvällar och äter frukost hemma. Ibland kunde det se ut som om vi var ett storhushåll om man kollade på antalet bröd i kundvagnen.
Jag tycker det är ganska kul att baka, men inte bullar och bröd. Det tar alldeles för lång tid när man ska vänta på att det jäser osv. Jag vill kunna göra allt färdigt på en gång om jag ska baka.
Med vår lilla hjälpreda är det bara att hälla i alla ingredienser, trycka på startknappen och så är det färdigt knappt 3 timmar senare. Det som gör det ännu bättre är timerfunktionen som används en hel del till helgerna. I med ingredienserna, knappa in när du vill att det ska vara färdigt och så vaknar man till en ljuvlig doft av nybakat bröd. Lovely!
Jag tycker det är ganska kul att baka, men inte bullar och bröd. Det tar alldeles för lång tid när man ska vänta på att det jäser osv. Jag vill kunna göra allt färdigt på en gång om jag ska baka.
Med vår lilla hjälpreda är det bara att hälla i alla ingredienser, trycka på startknappen och så är det färdigt knappt 3 timmar senare. Det som gör det ännu bättre är timerfunktionen som används en hel del till helgerna. I med ingredienserna, knappa in när du vill att det ska vara färdigt och så vaknar man till en ljuvlig doft av nybakat bröd. Lovely!
måndag 7 februari 2011
02.30
Vad är det för en jävla tid att vakna? Visserligen la jag mig tidigt efter back-to-back pass i helgen men inte sååå tidigt. Och det var helt omöjligt att somna om... Låg och vände och vred mig en dryg timme, sen fick jag nog och gick ner och la mig på soffan och kollade på TV ett tag. Blev riktigt sömnig och gick och la mig igen. Lyckades slumra till en liten, liten stund - då ringde Henrys väckarklocka.
Är så, så trött nu - det lär bli en tidig kväll ikväll också, vilket inte är så bra med tanke på att jag sen ska jobba två kvällar. Ser fram emot att slippa dessa kvällspass snart - har så svårt just nu att vara uppe så sent.
Är så, så trött nu - det lär bli en tidig kväll ikväll också, vilket inte är så bra med tanke på att jag sen ska jobba två kvällar. Ser fram emot att slippa dessa kvällspass snart - har så svårt just nu att vara uppe så sent.
torsdag 3 februari 2011
:-(
Rosacean anfaller med full kraft mitt ansikte igen. Jobbigt och blir vädigt,väldigt nere... Inte bara ser man ut som ett missfoster, det svider och småkliar och den del av utslagen/irritationen som sitter på ögonlocken är inte alls skön. Man blinkar ju några gånger på en dag om man säger så... Ber en bön att krämen ska hjälpa snabbt denna gången med. Men vet inte vad jag ska göra åt det som är på ögonen, där får man ju inte smörja in.
BLÄÄÄÄÄÄ
Ibland får man lov att tycka synd om sig själv...
BLÄÄÄÄÄÄ
Ibland får man lov att tycka synd om sig själv...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)